Lärarförbundet: Låt inte barnen betala krisen!

Världens farligaste arbete

I Colombia finns världens farligaste arbete och då menar jag inte i själva utförandet av arbetet utan beroende på det som arbetet står för: nämligen att vara facklig förtroendeman/kvinna. Ytterligare två människor har mördats på grund av sitt fackliga arbete: Gustavo Gómez som arbetade för Nestlé och Mauricio Antonio Monsalve Vásquez, lärare i Itangos kommun i området Santa Lucia. Med dessa två brutala mord så har, hittills i år, 27 människor mördats på grund av sitt fackliga engagemang. En skam för president Álvaro Uribes regering då Colombia skrev under konvention n 87 (föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten) och konvention n 98 (rätten till kollektiva förhandlingar och organisation).
Dessa skrevs på 1976 oh idag är det 2009. Varför har de inte kommit längre? Och varför tillåter omvärlden att det får fortgå? Varför ingår omvärldens handelsavtal med dem (läs USA som förra året lyckades "kollra" bort dem från "List of Shame" på ILO-konferensen)?
Vad säger Nestlé, det multitnationella företaget, om vad som pågår i deras eget företag? Är det ok bara för att det är i Colombia?
Lyssna här bredvid på Tarsicio Mora Godoy, ordförande för CUT (Central Unitaria de Trabajadores de Colombia)som samtalar om orättvisorna i Colombia (4-5 familjer i Colombia som innehar de största rikedomarna) och hur viktigt det är att se till att Decent Work fungerar i Colombia, han pratar om de 30 000 barn som tvingas arbeta vid gatukorsningar (rödljusen) med att tvätta fönsterrutor och sälja olika saker till de som stannar. Dessa barn får inte tillräckligt med mat (de tillbringar hela dagarna på sitt arbete) och de kan inte få utbildning då de arbetar istället fär att gå i skolan!
Tyvärr är det på spanska, så det här räknas säkerligen som fortbildning för oss spansklärare!

Mr Jan Sithole

Jag har vid några tillfällen nämnt Jan Sithole som en stor kämpe för mänskliga och fackliga rättigehter som har fått utstå mycket på grund av detsamma. För att vi inte ska glömma hur historien ser ut så kopierar jag in en artikel skriven i Sunday Times, 17 juni 2007. På så vis kan vi som har varit i Genève på ILO:s konferens påminnas om vikten av fackligt internationellt arbete och ni som inte har besökt ILO:s konferens ännu och få ta del av Mr Sitholes historia och vad han har lyckats med genom sin långa kamp.

Jan Sithole: hero or villain?
Musa Hlophe
Sunday Times June 17, 2007


It is often said that history usually favours or is written by the victors.

This is more pronounced in the current debate over name changes which are taking place in South Africa as we speak. Opposition parties as well as independent commentators have alleged that the name change process in South Africa is being driven by the (ANC) and only recognises heroes or heroines from the ANC and its alliance partners.

Whether this claim is true or not is a matter of one’s judgement except that those who hold this perception, to them this represents a statement of fact.

I have been, of late, pondering over how history will portray Jan Sithole when he retires from union leadership. Of late there are already claims, some of these bordering on attacks on the person of Sithole, to the effect that Sithole has overstayed his welcome as a trade union leader.

In fact, some sections of the media have even gone to the extent of demonising the very name ‘JAN SITHOLE’. Some have complained that Sithole has monopolised the attendance at the ILO Annual Conferences in Geneva.

attacks

Of course in my view some of these attacks are as a result of people’s ignorance of how things work at that International Forum. It is a view based on people’s ignorance of the fact that it takes time for one to be effective and begin to deliver to one’s constituency at that level. Therefore I believe that if we were to criticise Jan, that such criticism must be based on what happens in Geneva.

That it takes time for one to build the necessary support system among his peers or her peers before one becomes fully integrated into the workings of the ILO Conference.

It is therefore not suprising to those of us who have had some experience of how that forum works, that it took Jan seven years to be fully functional at that level and thus began to deliver to his constituency in Swaziland. But the question remains; how will history judge Jan Sithole?

I believe that to be able to see whether history should judge Jan harshly ( as some section of the media together with some of Jan critics have ) or will Jan be held out as a hero? Now, what has Jan achieved in his time as the leader of the Swaziland Federation of Trade Unions?

To answer this question, one needs to trace back the history of the workers’ struggle in Swaziland from the winter of 1985 when Obed Dlamini retired from the position of Secretary General of the SFTU and handing over the leadership to Jan Sithole . During Obed’s time which dated back from 1978 – 1985, the SFTU was able to push for the ratification of about 31 ILO Conventions, eight(8) of which are called Core Human Rights Conventions, which include convention 87 on the Freedom of Association and Assembly, Convention 98 which is the right to collective bargaining and Convention 144 which is tripartite consultation , to mention but a few.

When Obed retired some of these conventions had been domesticated into local law through the enactment of the Employment Act 1980 as well as the Industrial Relations Act also of 1980.

But these two pieces of legislations were severely limited in that , for instance, reinstatement of unfairly dismissed workers was not mandatory and unions could only canvas per industry sector which means that there could only be one union per industry.

It took Jan, in 1994, to raise the level of awareness of these deficiencies in our law, and he did so armed with information from the reports of the ILO Committee of Experts, which, since 1982, had been complaining about the deficiencies or lack of protection in our law. It would appear that people with short memories have forgotten how Jan Sithole and his collegues packaged those concerns of the ILO into what they called ‘he popular 27 Demands’.

It is now history that the call for the 27 Demands was achieved through sweat and blood. Making those demands meant that workers under the SFTU did not only risk their pay by embarking on stay away protests but risked their lives as well as the repressive regime of the Tinkhundla System, in panicky mood, responded violently to meet these stay-aways.

We know how many times Jan Sithole and some of his colleagues were often beaten up and arrested. We also know that in those numerous arrests , Jan Sithole and his colleagues had to be shunted around the country. Often in the middle of the dark, by the police, so that their lawyers would not know where to find them the next day they went to consult and defend them .

But did all this harassment and brutality discourage Jan and his colleagues to pursue their 27 Demands? Again we know that those with short memories will have forgotten by now that instead of despairing , Jan and his colleagues fought on from 1994 to 1996 when then Minister of Labour, the late Albert Heshane Nhlanhla Shabangu ( and may his soul rest in peace) came out with the 1996 Industrial Relation Act .

Not satisfied with some of the highly repressive provisions of that Act , Jan Sithole and his colleagues took back to the streets by way of mass stay- aways, while Jan used the International Labour Conference to effectively canvas the case of the plight of the Swazi workers.

Because I was there listening patiently to how Jan passionately marshalled his case, I cannot easily forget how the International Community received his case.

In fact I can picture in my mind one woman from one of the Scandinavian countries standing up in tears, after listening to Jan’s heart rending presentation, to plead with the international community to lend its collective support to the just struggle of the workers of Swaziland .

It is now history that indeed the international community listened as a result of which excessive pressure was put to bear on the Swaziland Government to urgently reform its Labour Legislation. It is also now history that despite its evasive tactics in an effort to try to evade the pressure of the International Community, the Swaziland Government, under pressure of real threats of economic sanctions by the United States, the government eventually yielded to the just demands of the Swazi Workers.

boasts

As a result, Swaziland now boasts of one of the most progressive Industrial Relations Legislation in the Region – the Industrial Relation Act of 2000 as amended.

But who gets the credit for all these achievements? From what we see , it is not Jan Sithole and his colleagues but it is the Government of Swaziland that now enjoys the credit .

That they resisted the efforts to reform this law to a point where a young girl’s life was snuffed away during the government resistance is now being conveniently forgotten. But remember, those in power tend to dictate how history should be written.

It is because of this that the name of Jan Sithole is being vilified, dragged in the mud and often portrayed as a villain, by those who are ashamed to acknowledge his contribution to our good industrial relations and democracy. It is these people, including some section of the media who would like to have us believe that Jan deserves no praise for what he has achieved so far as a leader of the workers in Swaziland .

I believe this country owes a lot of gratitude to Jan Sithole for his courageous and sacrificial act in his defence of the rights of the workers of Swaziland and that of the world. Through his act of bravery even conservative employers in this kingdom were liberated. As we enjoy our labour rights , let us spare a thought of the sacrifice made by people like Jan Sithole to achieve these rights.

Senaste uttalandet från mitt förbund

Se här vad Lärarförbundet vill och inslaget från Rapport.

Dags att kliva ner från läktaren

Jamie Oliver är en trevlig kock och tvperson som ofta gör mig sugen på matlagning! Det ser så otroligt gott ut när han snabbt kagar till något gott, t ex steker svamp över öppen eld i skogen. Han har dessutom pedagogiska idéer som fungerar i många situationer... Som när han skulle lära gruvarbetare att laga mat på en fotbollsarena och bjöd ner två att lära sig att laga en rätt. När dessa två hade lärt sig det skulle de lära två nya från läktaren att laga samma rätt - ett sorts "pass it on" system. Jamie tyckte att det var dags att kliva ner från den läktare där många befinner sig när det gäller matlagning och bli delaktiga.
Samma sak fungerar i fackliga sammanhang! Många medlemmar pustar och stönar så fort det blir tal om att "någon" måste engagera sig som arbetsplatsombud eller i styrelsen. Men måste det vara så "jobbigt" att vara engagerad fackligt? Kan man inte använda samma metod som Jamie Oliver? Två medlemmar lär sig något om facket och sprider det vidare till två nya var. Dessa sprider det vidare till två nya osv. En pyramid helt enkelt (men en helt laglig sådan!). Dessutom så behöver det inte spridas vidare till redan medlemmar utan gärna till två "oinvigda".
Låt oss ta exemplet som ligger mig varmast om hjärtat: Lärarförbundet! Jag kan informera två medlemmar om de olika ämnestidningarna och om den nya inkomstförsäkringen som Lärarförbundet har anslutit alla sina medlemmar till sedan den 1 juli i år. Alla medlemmar kanske inte känner till alla olika ämnestidningar som riktar sig till lärare som t ex Alfa till lärare i svenska, språk och samhällsorienterande ämnen eller Idrottsläraren, Fotnoten, Omvårdaren, Slöjdforum osv. För att inte tala om Pedagogiska magasinet!
Att vara engagerad behöver inte ta tid utan det kan vara något som sker över den där två minuters rasten vi tar på förmiddagen: "Vet du vilken intressant artikel jag läst i Alfa igår"...

Att värna om varandra på jobbet, se till att allas arbetsmiljö är god och att ingen far illa, att vi stöttar varandra... Det är att engagera sig fackligt!
Så nu ser vi till att kliva ner från läktaren och gör som Jamie Oliver, vi blir delaktiga, i vårt eget förbund oavsett om det heter Lärarförbundet, Elektrikerförbundet eller Kommunal!

Ekonominyheterna från den 19/8. Facken får jobba hårt under kristider.

Moderna tider = kristider

Hur ska vi ställa oss till dagens kris? Det talas bara om nedskärningar inom den komunala skolan samtidigt som vi ska säkra att eleverna når målen och höja kvalitén på undervisningen. Hur får man denna omöjliga ekvation att gå ihop? Vad händer när eleverna inte når målen? När undersökningar visar att barn och ungdomar mår allt sämre pga den pågående krisen..
Dras det dessutom ned på skolan så har de ännu mindre möjlighet att få känna sig trygga och omhändertagna, då lärare får allt mindre tid med eleverna. Grupperna blir större och specialundervisning minskas eftersom resurserna inte finns i tillräcklig utsträckning.
Siffror och undersökningar visar att negativa "trender" så som droger och alkohol börjar i tidigare åldrar än förr. Socialtjänsten informerar skolpersonal om hur vi ska upptäcka tecknen på missbruk, eller helst innan det blir ett missbruk, av droger. Socialtjänsten har lång utbildning och mångårig erfarenhet medan i i skolan förväntas upptäcka utan att ha fått samma utbildning, endast en föreläsning under en eftermiddag innan skolstart.
Lärare är väldigt engagerade människor oavsett ålder på barnen som undervisas. När nedskärningar sker och vi får mindre tid till varje barn så känns det i hjärtat. Vi har en stolthet i vår profession, vi vill se varje barn och kunna ägna dem tillräckligt med tid för att de ska må bra och nå de mål som krävs av dem för att få en lyckad skolgång. Jag är av tron att en lyckad skolgång stärker alla barn oavsett hur de har det för övrigt. Ett barn som mår dåligt i sitt hem och som dessutom misslyckas i skolan blir inte stärkt och känner sig inte lycklig och trygg någonstans. Många hemförhållanden är ansträngda då någon i familjen blir arbetslös och en del upplever det så jobbigt att det resulterar i skilsmässa. Då är det alltid barnen som kommer i kläm. Det visar sig i skolan och har vi då inte tiden att se detta kan vi inte hjälpa våra elever på bästa sätt! Det får inte ske!

Jag önskar att regeringen kunde lägga fram en lag som förhindrar kommunerna att dra ned på skolan när ekonomiska kriser uppstår!