It's not Christmas for all of us and maybe it is time to think about the Christmas spirit when reading this from INTERNATIONAL TRADE UNION CONFEDERATION (ITUC) homepage:
"SITRAPETEN members assaulted and dislodged
Brussels, 18 December 2009 (ITUC OnLine): On 10 December, 250 heavily
armed state security force officers dislodged 25 members of SITRAPETEN,
along with MSICG political council members and a number of journalists,
to free the area to set up the stage for a concert to be held as part of
"La Academia" television series produced by the Mexican television
station TV Azteca.
The security officers surged against the trade unionists, beating them
with truncheons and sprayed a strong irritant directly onto their faces.
The product blinded them for a time and continued to affect their skin
for over twenty four hours. Throughout the incident, officers from the
National Civil Police filmed the workers, together with those of other
nationalities who had joined with them in solidarity.
The security forces then went on to destroy the place they had been
living in for over a year. The workers have been on the street since
their employer, Agua Pura Salvavidas, unfairly dismissed them when they
formed a union. Despite a court ruling in their favour, ordering the
workers' immediate reinstatement and recognition of the trade union,
their situation remains unchanged. The Castillo Hnos company owners have
ignored the rulings, spurred by the indifference shown by the Guatemalan
authorities, particularly the Labour Ministry and the General Labour
Inspectorate."
Let's send our collegues in Guatemala a thought of solidarity in this difficult situation and hope that the union work will soon be implemented in every country as being a normal part of every day's working habit.
måndag 21 december 2009
lördag 12 december 2009
Funderingar kring att vara en inspirerande lärare
Sitter och rättar mina sista prov för terminen, trots att det är lördag kväll. Det gjorde jag även igår kväll, trots att det var fredag kväll... I vanliga fall är jag allergisk mot att arbeta mer än vad min arbetsgivare har betalt mig för, speciellt under helgen, men nu är det snart slut på terminen, på måndag ska betygen vara satta och den här veckan har jag helt enkelt inte hunnit med! Inte för att jag har varit borta på fackligt uppdrag, som så många gånger annars, utan för att jag denna vecka har spenderat tre hela dagar med en underbar klass som arbetade med sitt filmprojekt. Jag har fått se deras kreativa sida, deras samarbete och organisationsförmågor samt deras ansvarstagande i ett gemensamt projekt! Mycket nyttigt och inspirerande, både för eleverna och för mig som lärare.
Detta har i sin tur medfört en hel del extra arbete för mig och därför sitter jag nu, i en paus i rättandet, och bloggar om företeelsen...
Har precis läst på Lärarförbundets hemsida om alla inspirerande lärare som nobelpristagare har haft genom åren, för visst är det så att allt börjar med en lärare? Venkatraman Ramakrishnan och Ada Yonath, årets pristagare i kemi, berättar båda om sina lärare som har inspirerat dem till att arbeta vidare mot det som nu har berättigat dem till ett nobelpris i kemi. Men då kommer jag ohejdat att tänka på alla mina trötta kollegor, på mig själv och på den debatt som pågår i samhället kring om en höjd lön ger bättre lärare... Om mer resurser till skolan ger bättre lärare...
Varför är vi trötta? Vi som i vanliga fall pratar passionerat om våra ämnen oavsett om det handlar om grammatik, Tysklands intåg i Polen, Monets inflytande i konsthistorian, franskans inflytande i svenska språket eller hur eleverna ska tillgodogöra sig kunskaper på ett bättre och mer "för livet" sätt? Vi som lever för att våra barn och ungdomar ska få ett bättre liv, ett tryggare liv, ett bättre självförtroende och en "plats" i samhället som de kan känna är bara deras som de själva styr över med kunnande och självinsikt...
Vad har hänt oss passionerade barn- och ungdomsguider i livets lära? Jo, frustrationen över att inte hinna med lilla "Kalle" som inte har stöd med läxorna hemma och som dessutom är mobbad i skolan eller "Lisa" som är deprimerad och vill prata men som jag inte hinner hjälpa så mycket som jag skulle vilja för att jag måste springa till nästa lektion som börjar om fem minuter.... Puh! Verkligheten börjar komma ikapp oss i den redan så kapade verksamheten som fortfarande kallas skola men som ibland liknar något helt annat..
Vi lärare ska ta hand om uppgifter vi inte har utbildning för, därför att kommunen har "sparat" på skolpsykologtjänsten eller kuratorstjänsten... Syven (studie- och yrkesvägledaren) finns bara på skolan varannan vecka och skolsyster har fem andra skolor att sköta om.... Städerskorna får inte sköta om en skola utan ska hinna med fem olika, vaktmästarna har numer ett ambulerande arbete på fem till åtta skolor, så vi ska bland annat bära ut allt skräp själva mellan lektionerna till soprummet ute på gården. Detta är resultatet av den verksamhet som det sedan nittiotalet har skurits i oräknade gånger.
Själv känner jag att jag vill ha jullov för att vila up mig för att sedan i vår orka ge järnet för mina klasser så att de ska få det allra bästa av mig och de kunskaper jag kan hjälpa dem att skaffa. Jag vill (orka) vara en inspirerande lärare!
Sitter just nu och klurar på hur jag ska kunna få eleverna att tro så mycket på sig själva att de vågar visa alla de kunskaper de visar mig att de har skriftligt, i hör- och läsförståelse samt även i grammatiska kunskaper, när de pratar... Hur ska jag få dem att tro på sig själva så att de vågar släppa löst och träna på spanska utan att vara rädda för att säga fel? Det är min gåta att försöka lösa under det här lovet... Det som jag har klurat på så många gånger förr utan att hitta ett svar som håller i längden...
Detta har i sin tur medfört en hel del extra arbete för mig och därför sitter jag nu, i en paus i rättandet, och bloggar om företeelsen...
Har precis läst på Lärarförbundets hemsida om alla inspirerande lärare som nobelpristagare har haft genom åren, för visst är det så att allt börjar med en lärare? Venkatraman Ramakrishnan och Ada Yonath, årets pristagare i kemi, berättar båda om sina lärare som har inspirerat dem till att arbeta vidare mot det som nu har berättigat dem till ett nobelpris i kemi. Men då kommer jag ohejdat att tänka på alla mina trötta kollegor, på mig själv och på den debatt som pågår i samhället kring om en höjd lön ger bättre lärare... Om mer resurser till skolan ger bättre lärare...
Varför är vi trötta? Vi som i vanliga fall pratar passionerat om våra ämnen oavsett om det handlar om grammatik, Tysklands intåg i Polen, Monets inflytande i konsthistorian, franskans inflytande i svenska språket eller hur eleverna ska tillgodogöra sig kunskaper på ett bättre och mer "för livet" sätt? Vi som lever för att våra barn och ungdomar ska få ett bättre liv, ett tryggare liv, ett bättre självförtroende och en "plats" i samhället som de kan känna är bara deras som de själva styr över med kunnande och självinsikt...
Vad har hänt oss passionerade barn- och ungdomsguider i livets lära? Jo, frustrationen över att inte hinna med lilla "Kalle" som inte har stöd med läxorna hemma och som dessutom är mobbad i skolan eller "Lisa" som är deprimerad och vill prata men som jag inte hinner hjälpa så mycket som jag skulle vilja för att jag måste springa till nästa lektion som börjar om fem minuter.... Puh! Verkligheten börjar komma ikapp oss i den redan så kapade verksamheten som fortfarande kallas skola men som ibland liknar något helt annat..
Vi lärare ska ta hand om uppgifter vi inte har utbildning för, därför att kommunen har "sparat" på skolpsykologtjänsten eller kuratorstjänsten... Syven (studie- och yrkesvägledaren) finns bara på skolan varannan vecka och skolsyster har fem andra skolor att sköta om.... Städerskorna får inte sköta om en skola utan ska hinna med fem olika, vaktmästarna har numer ett ambulerande arbete på fem till åtta skolor, så vi ska bland annat bära ut allt skräp själva mellan lektionerna till soprummet ute på gården. Detta är resultatet av den verksamhet som det sedan nittiotalet har skurits i oräknade gånger.
Själv känner jag att jag vill ha jullov för att vila up mig för att sedan i vår orka ge järnet för mina klasser så att de ska få det allra bästa av mig och de kunskaper jag kan hjälpa dem att skaffa. Jag vill (orka) vara en inspirerande lärare!
Sitter just nu och klurar på hur jag ska kunna få eleverna att tro så mycket på sig själva att de vågar visa alla de kunskaper de visar mig att de har skriftligt, i hör- och läsförståelse samt även i grammatiska kunskaper, när de pratar... Hur ska jag få dem att tro på sig själva så att de vågar släppa löst och träna på spanska utan att vara rädda för att säga fel? Det är min gåta att försöka lösa under det här lovet... Det som jag har klurat på så många gånger förr utan att hitta ett svar som håller i längden...
tisdag 8 december 2009
Ett viktigt beslut
Idag kom så äntligen ett viktigt beslut från vår skolminister. Nämligen beslutet att inte förkorta förskollärarutbildningen!Det räcker att man i Bolognaprocessen bestämde sig för att förskolelärare inte ska ha rätten att forska genom sin utbildning som andra lärare har. Hur kan man säga att de som är specialister på sitt område inte ska få forska om det? Skulle en gynekolog forska om elektronik? Knappast! Men när det kommer till skolan så är det tyärr andra personer än lärare som forskar.... Precis som vem som hels,t utan utbildning, kan vikariera när en lärare är sjuk eller borta av annan anledning. Skulle det falla en gynekolog in att vikariera för en kirurg? "Ursäkta, men kirurgen är sjuk idag så att jag ska operera bort dina halsmandlar"... Eller skulle rörmokaren installera elen om elektrikern är sjuk? Är det undra på att lärares status inte existerar? När utbildningen inte värdesätts utan vem som helst kan ersätta oss?
Självklart finns det många outbildade som är jätteduktiga, men om de nu är det utan utbildning hur duktiga skulle de inte vara med utbildning? Stjärnpedagoger, rent av!!
För visst vill vi ha det allra bästa till våra barn och deras framtid?
(bilden lånad från Lärarförbundet)
Så här i nobelpristider kan vi ju ta oss en funderare vad som ligger bakom alla dessa människor som genom åren har blivit tilldelade nobelpriset för sin forskning eller för sina insatser inom fredsarbete eller inom litteraturen... Någonstans har en lärare hjälpt dem på vägen mot nobelpriset.
Självklart finns det många outbildade som är jätteduktiga, men om de nu är det utan utbildning hur duktiga skulle de inte vara med utbildning? Stjärnpedagoger, rent av!!
För visst vill vi ha det allra bästa till våra barn och deras framtid?
(bilden lånad från Lärarförbundet)
Så här i nobelpristider kan vi ju ta oss en funderare vad som ligger bakom alla dessa människor som genom åren har blivit tilldelade nobelpriset för sin forskning eller för sina insatser inom fredsarbete eller inom litteraturen... Någonstans har en lärare hjälpt dem på vägen mot nobelpriset.
onsdag 2 december 2009
Ett svårt val
Att få den fackliga verksamheten att gå ihop med den fackliga verksamheten är ibland mycket svårt när man är lärare. Kanske är det svårt inom andra yrken också, men jag tror att just lärare slits mellan sitt engagemang för yrket och för sina elever.
Själv tycker jag att det är otroligt viktigt att eleverna får en kontinuitet i sin undervisning samtidigt som det fackliga måste ha eldsjälar som orkar föra "kampen" vidare.
För just nu är det en kamp! Hörde på radion idag att de nya reglerna för a-kassan och sjukförsäkringen medför att personer som är så svårt sjuka i t ex cancer att de inte ens komemr att överleva tvingas söka jobb idag med de nya reglerna. Som om det inte vore nog att de är så sjuka att de kommer att dö inom en snar framtid.
Vart har ordet solidaritet tagit vägen? Ska vi tvinga svårt sjuka att slåss om jobben medan friska, unga människor som vill arbeta inte får något jobb för att det inte finns några att få? "Hungriga vargar jagar bättre"...
Om de som är fackligt engagerade inte får förutsättningar för att utföra sitt fackliga arbete, vad händer då med sjukförsäkringen? Eller a-kassan? Eller med LAS? Ska vi ha fler företag som avskedar människor pga arbetsbrist och sedan anlitar ett bemanningsföretag (där kanske rent utav samma människa som blev avskedad har fått jobb) för att ta in folk när de behöver? Utan att tvingas anställa?
Hur ska vi ha det????
(Bild lånad från bloggen SIC ITUR AS ASTRA angående kvinna som blev uppsagd pga illojalitet)
Själv tycker jag att det är otroligt viktigt att eleverna får en kontinuitet i sin undervisning samtidigt som det fackliga måste ha eldsjälar som orkar föra "kampen" vidare.
För just nu är det en kamp! Hörde på radion idag att de nya reglerna för a-kassan och sjukförsäkringen medför att personer som är så svårt sjuka i t ex cancer att de inte ens komemr att överleva tvingas söka jobb idag med de nya reglerna. Som om det inte vore nog att de är så sjuka att de kommer att dö inom en snar framtid.
Vart har ordet solidaritet tagit vägen? Ska vi tvinga svårt sjuka att slåss om jobben medan friska, unga människor som vill arbeta inte får något jobb för att det inte finns några att få? "Hungriga vargar jagar bättre"...
Om de som är fackligt engagerade inte får förutsättningar för att utföra sitt fackliga arbete, vad händer då med sjukförsäkringen? Eller a-kassan? Eller med LAS? Ska vi ha fler företag som avskedar människor pga arbetsbrist och sedan anlitar ett bemanningsföretag (där kanske rent utav samma människa som blev avskedad har fått jobb) för att ta in folk när de behöver? Utan att tvingas anställa?
Hur ska vi ha det????
(Bild lånad från bloggen SIC ITUR AS ASTRA angående kvinna som blev uppsagd pga illojalitet)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)