It's not Christmas for all of us and maybe it is time to think about the Christmas spirit when reading this from INTERNATIONAL TRADE UNION CONFEDERATION (ITUC) homepage:
"SITRAPETEN members assaulted and dislodged
Brussels, 18 December 2009 (ITUC OnLine): On 10 December, 250 heavily
armed state security force officers dislodged 25 members of SITRAPETEN,
along with MSICG political council members and a number of journalists,
to free the area to set up the stage for a concert to be held as part of
"La Academia" television series produced by the Mexican television
station TV Azteca.
The security officers surged against the trade unionists, beating them
with truncheons and sprayed a strong irritant directly onto their faces.
The product blinded them for a time and continued to affect their skin
for over twenty four hours. Throughout the incident, officers from the
National Civil Police filmed the workers, together with those of other
nationalities who had joined with them in solidarity.
The security forces then went on to destroy the place they had been
living in for over a year. The workers have been on the street since
their employer, Agua Pura Salvavidas, unfairly dismissed them when they
formed a union. Despite a court ruling in their favour, ordering the
workers' immediate reinstatement and recognition of the trade union,
their situation remains unchanged. The Castillo Hnos company owners have
ignored the rulings, spurred by the indifference shown by the Guatemalan
authorities, particularly the Labour Ministry and the General Labour
Inspectorate."
Let's send our collegues in Guatemala a thought of solidarity in this difficult situation and hope that the union work will soon be implemented in every country as being a normal part of every day's working habit.
måndag 21 december 2009
lördag 12 december 2009
Funderingar kring att vara en inspirerande lärare
Sitter och rättar mina sista prov för terminen, trots att det är lördag kväll. Det gjorde jag även igår kväll, trots att det var fredag kväll... I vanliga fall är jag allergisk mot att arbeta mer än vad min arbetsgivare har betalt mig för, speciellt under helgen, men nu är det snart slut på terminen, på måndag ska betygen vara satta och den här veckan har jag helt enkelt inte hunnit med! Inte för att jag har varit borta på fackligt uppdrag, som så många gånger annars, utan för att jag denna vecka har spenderat tre hela dagar med en underbar klass som arbetade med sitt filmprojekt. Jag har fått se deras kreativa sida, deras samarbete och organisationsförmågor samt deras ansvarstagande i ett gemensamt projekt! Mycket nyttigt och inspirerande, både för eleverna och för mig som lärare.
Detta har i sin tur medfört en hel del extra arbete för mig och därför sitter jag nu, i en paus i rättandet, och bloggar om företeelsen...
Har precis läst på Lärarförbundets hemsida om alla inspirerande lärare som nobelpristagare har haft genom åren, för visst är det så att allt börjar med en lärare? Venkatraman Ramakrishnan och Ada Yonath, årets pristagare i kemi, berättar båda om sina lärare som har inspirerat dem till att arbeta vidare mot det som nu har berättigat dem till ett nobelpris i kemi. Men då kommer jag ohejdat att tänka på alla mina trötta kollegor, på mig själv och på den debatt som pågår i samhället kring om en höjd lön ger bättre lärare... Om mer resurser till skolan ger bättre lärare...
Varför är vi trötta? Vi som i vanliga fall pratar passionerat om våra ämnen oavsett om det handlar om grammatik, Tysklands intåg i Polen, Monets inflytande i konsthistorian, franskans inflytande i svenska språket eller hur eleverna ska tillgodogöra sig kunskaper på ett bättre och mer "för livet" sätt? Vi som lever för att våra barn och ungdomar ska få ett bättre liv, ett tryggare liv, ett bättre självförtroende och en "plats" i samhället som de kan känna är bara deras som de själva styr över med kunnande och självinsikt...
Vad har hänt oss passionerade barn- och ungdomsguider i livets lära? Jo, frustrationen över att inte hinna med lilla "Kalle" som inte har stöd med läxorna hemma och som dessutom är mobbad i skolan eller "Lisa" som är deprimerad och vill prata men som jag inte hinner hjälpa så mycket som jag skulle vilja för att jag måste springa till nästa lektion som börjar om fem minuter.... Puh! Verkligheten börjar komma ikapp oss i den redan så kapade verksamheten som fortfarande kallas skola men som ibland liknar något helt annat..
Vi lärare ska ta hand om uppgifter vi inte har utbildning för, därför att kommunen har "sparat" på skolpsykologtjänsten eller kuratorstjänsten... Syven (studie- och yrkesvägledaren) finns bara på skolan varannan vecka och skolsyster har fem andra skolor att sköta om.... Städerskorna får inte sköta om en skola utan ska hinna med fem olika, vaktmästarna har numer ett ambulerande arbete på fem till åtta skolor, så vi ska bland annat bära ut allt skräp själva mellan lektionerna till soprummet ute på gården. Detta är resultatet av den verksamhet som det sedan nittiotalet har skurits i oräknade gånger.
Själv känner jag att jag vill ha jullov för att vila up mig för att sedan i vår orka ge järnet för mina klasser så att de ska få det allra bästa av mig och de kunskaper jag kan hjälpa dem att skaffa. Jag vill (orka) vara en inspirerande lärare!
Sitter just nu och klurar på hur jag ska kunna få eleverna att tro så mycket på sig själva att de vågar visa alla de kunskaper de visar mig att de har skriftligt, i hör- och läsförståelse samt även i grammatiska kunskaper, när de pratar... Hur ska jag få dem att tro på sig själva så att de vågar släppa löst och träna på spanska utan att vara rädda för att säga fel? Det är min gåta att försöka lösa under det här lovet... Det som jag har klurat på så många gånger förr utan att hitta ett svar som håller i längden...
Detta har i sin tur medfört en hel del extra arbete för mig och därför sitter jag nu, i en paus i rättandet, och bloggar om företeelsen...
Har precis läst på Lärarförbundets hemsida om alla inspirerande lärare som nobelpristagare har haft genom åren, för visst är det så att allt börjar med en lärare? Venkatraman Ramakrishnan och Ada Yonath, årets pristagare i kemi, berättar båda om sina lärare som har inspirerat dem till att arbeta vidare mot det som nu har berättigat dem till ett nobelpris i kemi. Men då kommer jag ohejdat att tänka på alla mina trötta kollegor, på mig själv och på den debatt som pågår i samhället kring om en höjd lön ger bättre lärare... Om mer resurser till skolan ger bättre lärare...
Varför är vi trötta? Vi som i vanliga fall pratar passionerat om våra ämnen oavsett om det handlar om grammatik, Tysklands intåg i Polen, Monets inflytande i konsthistorian, franskans inflytande i svenska språket eller hur eleverna ska tillgodogöra sig kunskaper på ett bättre och mer "för livet" sätt? Vi som lever för att våra barn och ungdomar ska få ett bättre liv, ett tryggare liv, ett bättre självförtroende och en "plats" i samhället som de kan känna är bara deras som de själva styr över med kunnande och självinsikt...
Vad har hänt oss passionerade barn- och ungdomsguider i livets lära? Jo, frustrationen över att inte hinna med lilla "Kalle" som inte har stöd med läxorna hemma och som dessutom är mobbad i skolan eller "Lisa" som är deprimerad och vill prata men som jag inte hinner hjälpa så mycket som jag skulle vilja för att jag måste springa till nästa lektion som börjar om fem minuter.... Puh! Verkligheten börjar komma ikapp oss i den redan så kapade verksamheten som fortfarande kallas skola men som ibland liknar något helt annat..
Vi lärare ska ta hand om uppgifter vi inte har utbildning för, därför att kommunen har "sparat" på skolpsykologtjänsten eller kuratorstjänsten... Syven (studie- och yrkesvägledaren) finns bara på skolan varannan vecka och skolsyster har fem andra skolor att sköta om.... Städerskorna får inte sköta om en skola utan ska hinna med fem olika, vaktmästarna har numer ett ambulerande arbete på fem till åtta skolor, så vi ska bland annat bära ut allt skräp själva mellan lektionerna till soprummet ute på gården. Detta är resultatet av den verksamhet som det sedan nittiotalet har skurits i oräknade gånger.
Själv känner jag att jag vill ha jullov för att vila up mig för att sedan i vår orka ge järnet för mina klasser så att de ska få det allra bästa av mig och de kunskaper jag kan hjälpa dem att skaffa. Jag vill (orka) vara en inspirerande lärare!
Sitter just nu och klurar på hur jag ska kunna få eleverna att tro så mycket på sig själva att de vågar visa alla de kunskaper de visar mig att de har skriftligt, i hör- och läsförståelse samt även i grammatiska kunskaper, när de pratar... Hur ska jag få dem att tro på sig själva så att de vågar släppa löst och träna på spanska utan att vara rädda för att säga fel? Det är min gåta att försöka lösa under det här lovet... Det som jag har klurat på så många gånger förr utan att hitta ett svar som håller i längden...
tisdag 8 december 2009
Ett viktigt beslut
Idag kom så äntligen ett viktigt beslut från vår skolminister. Nämligen beslutet att inte förkorta förskollärarutbildningen!Det räcker att man i Bolognaprocessen bestämde sig för att förskolelärare inte ska ha rätten att forska genom sin utbildning som andra lärare har. Hur kan man säga att de som är specialister på sitt område inte ska få forska om det? Skulle en gynekolog forska om elektronik? Knappast! Men när det kommer till skolan så är det tyärr andra personer än lärare som forskar.... Precis som vem som hels,t utan utbildning, kan vikariera när en lärare är sjuk eller borta av annan anledning. Skulle det falla en gynekolog in att vikariera för en kirurg? "Ursäkta, men kirurgen är sjuk idag så att jag ska operera bort dina halsmandlar"... Eller skulle rörmokaren installera elen om elektrikern är sjuk? Är det undra på att lärares status inte existerar? När utbildningen inte värdesätts utan vem som helst kan ersätta oss?
Självklart finns det många outbildade som är jätteduktiga, men om de nu är det utan utbildning hur duktiga skulle de inte vara med utbildning? Stjärnpedagoger, rent av!!
För visst vill vi ha det allra bästa till våra barn och deras framtid?
(bilden lånad från Lärarförbundet)
Så här i nobelpristider kan vi ju ta oss en funderare vad som ligger bakom alla dessa människor som genom åren har blivit tilldelade nobelpriset för sin forskning eller för sina insatser inom fredsarbete eller inom litteraturen... Någonstans har en lärare hjälpt dem på vägen mot nobelpriset.
Självklart finns det många outbildade som är jätteduktiga, men om de nu är det utan utbildning hur duktiga skulle de inte vara med utbildning? Stjärnpedagoger, rent av!!
För visst vill vi ha det allra bästa till våra barn och deras framtid?
(bilden lånad från Lärarförbundet)
Så här i nobelpristider kan vi ju ta oss en funderare vad som ligger bakom alla dessa människor som genom åren har blivit tilldelade nobelpriset för sin forskning eller för sina insatser inom fredsarbete eller inom litteraturen... Någonstans har en lärare hjälpt dem på vägen mot nobelpriset.
onsdag 2 december 2009
Ett svårt val
Att få den fackliga verksamheten att gå ihop med den fackliga verksamheten är ibland mycket svårt när man är lärare. Kanske är det svårt inom andra yrken också, men jag tror att just lärare slits mellan sitt engagemang för yrket och för sina elever.
Själv tycker jag att det är otroligt viktigt att eleverna får en kontinuitet i sin undervisning samtidigt som det fackliga måste ha eldsjälar som orkar föra "kampen" vidare.
För just nu är det en kamp! Hörde på radion idag att de nya reglerna för a-kassan och sjukförsäkringen medför att personer som är så svårt sjuka i t ex cancer att de inte ens komemr att överleva tvingas söka jobb idag med de nya reglerna. Som om det inte vore nog att de är så sjuka att de kommer att dö inom en snar framtid.
Vart har ordet solidaritet tagit vägen? Ska vi tvinga svårt sjuka att slåss om jobben medan friska, unga människor som vill arbeta inte får något jobb för att det inte finns några att få? "Hungriga vargar jagar bättre"...
Om de som är fackligt engagerade inte får förutsättningar för att utföra sitt fackliga arbete, vad händer då med sjukförsäkringen? Eller a-kassan? Eller med LAS? Ska vi ha fler företag som avskedar människor pga arbetsbrist och sedan anlitar ett bemanningsföretag (där kanske rent utav samma människa som blev avskedad har fått jobb) för att ta in folk när de behöver? Utan att tvingas anställa?
Hur ska vi ha det????
(Bild lånad från bloggen SIC ITUR AS ASTRA angående kvinna som blev uppsagd pga illojalitet)
Själv tycker jag att det är otroligt viktigt att eleverna får en kontinuitet i sin undervisning samtidigt som det fackliga måste ha eldsjälar som orkar föra "kampen" vidare.
För just nu är det en kamp! Hörde på radion idag att de nya reglerna för a-kassan och sjukförsäkringen medför att personer som är så svårt sjuka i t ex cancer att de inte ens komemr att överleva tvingas söka jobb idag med de nya reglerna. Som om det inte vore nog att de är så sjuka att de kommer att dö inom en snar framtid.
Vart har ordet solidaritet tagit vägen? Ska vi tvinga svårt sjuka att slåss om jobben medan friska, unga människor som vill arbeta inte får något jobb för att det inte finns några att få? "Hungriga vargar jagar bättre"...
Om de som är fackligt engagerade inte får förutsättningar för att utföra sitt fackliga arbete, vad händer då med sjukförsäkringen? Eller a-kassan? Eller med LAS? Ska vi ha fler företag som avskedar människor pga arbetsbrist och sedan anlitar ett bemanningsföretag (där kanske rent utav samma människa som blev avskedad har fått jobb) för att ta in folk när de behöver? Utan att tvingas anställa?
Hur ska vi ha det????
(Bild lånad från bloggen SIC ITUR AS ASTRA angående kvinna som blev uppsagd pga illojalitet)
tisdag 17 november 2009
fredag 13 november 2009
fredag 6 november 2009
Lärares vardag
Igår var en mycket spännande dag för mig i mitt 15-åriga yrkesliv som lärare. Nervösitet satt som en klump i magen hela dagen... Jag skulle få chansen att medverka i Skolfront och prata om lärares befogenheter och våld och hot i skolan. Medverkande var skolminister Jan Björklund och 1a vice ordförande för LR, Anders Almgren. Här kan ni se klippet:Skolfront
Måste erkänna att efter inslaget var jag tvungen att uppmana Björklund att ha ständig kontakt med verksamma lärare för att få en tydligare bild av vad skolan gör och hur våra elever faktiskt är. Den mediabild som ges av skolan och som han själv bidrar till i detta inslag (med uttalanden som att "det faktiskt är flera högstadieskolor som måste stänga ibland i flera veckor varje år för att 15-åriga pojkar bråkar")tycker inte jag stämmer överens med den bild jag har av både elever och mina kompetenta kollegor! Björklund svarade mig med att det hade han minsann och han hade besökt så många som 800 gymnasium, det hade väl ändå inte jag gjort??? och att frågorna inte varierar så mmycket från skolorna i Ystad till Umeå.. Mitt svar på det var att det förstår jag eftersom frågorna för lärare inte varierar så mycket vare sig man arbetar i Uganda, Zimbabwe eller Sverige. Där kunde han inte riktigt hålla med mig, tyckte han. Men jag har ju faktiskt träffat lärare från Colombia, Zimbabwe, Norge, Mexiko osv och det som slår mig är att vi alla pratar om att skolan behöver mer resurser och hur viktigt det är att eleven är i fokus! Och så är det ju här hos oss! Det vi ser händ ainom skolans värld idag är ett bevis på att vi inte har tillräckligt med resurser: fler vuxna måste finnas i skolan för att ta hand om våra elever som mår dåligt! Mår eleverna bra, kan de lära sig, mår de dåligt så är de inte mottagliga! Hur mycket tar Du in en dålig dag när allt är jobbigt?
Måste erkänna att efter inslaget var jag tvungen att uppmana Björklund att ha ständig kontakt med verksamma lärare för att få en tydligare bild av vad skolan gör och hur våra elever faktiskt är. Den mediabild som ges av skolan och som han själv bidrar till i detta inslag (med uttalanden som att "det faktiskt är flera högstadieskolor som måste stänga ibland i flera veckor varje år för att 15-åriga pojkar bråkar")tycker inte jag stämmer överens med den bild jag har av både elever och mina kompetenta kollegor! Björklund svarade mig med att det hade han minsann och han hade besökt så många som 800 gymnasium, det hade väl ändå inte jag gjort??? och att frågorna inte varierar så mmycket från skolorna i Ystad till Umeå.. Mitt svar på det var att det förstår jag eftersom frågorna för lärare inte varierar så mycket vare sig man arbetar i Uganda, Zimbabwe eller Sverige. Där kunde han inte riktigt hålla med mig, tyckte han. Men jag har ju faktiskt träffat lärare från Colombia, Zimbabwe, Norge, Mexiko osv och det som slår mig är att vi alla pratar om att skolan behöver mer resurser och hur viktigt det är att eleven är i fokus! Och så är det ju här hos oss! Det vi ser händ ainom skolans värld idag är ett bevis på att vi inte har tillräckligt med resurser: fler vuxna måste finnas i skolan för att ta hand om våra elever som mår dåligt! Mår eleverna bra, kan de lära sig, mår de dåligt så är de inte mottagliga! Hur mycket tar Du in en dålig dag när allt är jobbigt?
tisdag 3 november 2009
Delaktighet
Alla vill känna att de är delaktiga i något. På arbetsplatsen, i familjen, i barnens liv, i elevernas utveckling, i frågorna som rör arbetslivet. Ofta kan man känna sig utanför om man inte deltar aktivt i diskussioner som rör allt detta. Många känner att det är så mycket på jobbet att de ofta inte orkar engagera sig. Det är ofta det svar man får då frågan om vem som ska vara arbetsplatsombud, eller sitta med i styrelsen för den fackliga organisationen, ställs. Men är det då så mycket mer arbete? Hur är en engagerad person? Är det den som alltid är med överallt eller är det den som alltid ställer frågor på arbetsplatsmötena när nya saker dyker upp?
Jag anser att en engagerad person är en människa som bryr sig om vad som händer runt omkring sig, på arbetsplatsen, i hemmet, i samhället eller i världen. Ser man det ur det perspektivet så är det inte så svårt att vara engagerad. För grunden för allt fackligt arbete är att alla bryr sig tillsammans och att det finns några som gör lite mer än andra under vissa perioder. När det sedan behövs, tar en ny person vid och drar det lite tyngre lasset med informationspridning och eventuella andra uppdrag. Grundtanken är alltså att vi alla hjälps åt därför att vi alla är engagerade! Då känns det hela inte så betungande.
I skolorna pågår just nu en mastig period med omdömen, utvecklingssamtal samt rättning av diverse inlämningsuppgifter, läxor och prov. Lyssna på varandra, sök nya vägar för att underlätta och framförallt stötta den som kanske har det lite tuffare. Kanske är det just din klapp på kollegans axel som gör att det känns lite lättare! För just under denna lite tyngre period när det blir mörkare och dagarna allt kortare så är det extra viktigt att vi finns där för varandra och påminner varandra om att vi faktiskt har världens bästa yrke! Vi får nämligen följa barnen i deras utveckling från små tandlösa troll till vuxna ansvarstagande individer. Från fruktstund till framgång! Lyckliga vi!
Jag anser att en engagerad person är en människa som bryr sig om vad som händer runt omkring sig, på arbetsplatsen, i hemmet, i samhället eller i världen. Ser man det ur det perspektivet så är det inte så svårt att vara engagerad. För grunden för allt fackligt arbete är att alla bryr sig tillsammans och att det finns några som gör lite mer än andra under vissa perioder. När det sedan behövs, tar en ny person vid och drar det lite tyngre lasset med informationspridning och eventuella andra uppdrag. Grundtanken är alltså att vi alla hjälps åt därför att vi alla är engagerade! Då känns det hela inte så betungande.
I skolorna pågår just nu en mastig period med omdömen, utvecklingssamtal samt rättning av diverse inlämningsuppgifter, läxor och prov. Lyssna på varandra, sök nya vägar för att underlätta och framförallt stötta den som kanske har det lite tuffare. Kanske är det just din klapp på kollegans axel som gör att det känns lite lättare! För just under denna lite tyngre period när det blir mörkare och dagarna allt kortare så är det extra viktigt att vi finns där för varandra och påminner varandra om att vi faktiskt har världens bästa yrke! Vi får nämligen följa barnen i deras utveckling från små tandlösa troll till vuxna ansvarstagande individer. Från fruktstund till framgång! Lyckliga vi!
onsdag 28 oktober 2009
Skolforumbesök och utdelning av Guldäpplet
Tänk så treligt att under en dag få se och kanske köpa material till jobbet! Egna pengar, visst, men vad gör väl det när jag kan tjäna in massor av tid i framtiden! Hm, men jag är ju lärare i bla spanska, hur kommer det sig då att jag har köpt spel om svenska kungar, fåglar och vykort över djur, insekter, fåglar och träd? Jo, för visst kan vi översätta det under lektionerna! ;)Begränsningarna är endast vår fantasi!
Vi fick även se årets vinnare av Guldäpplet, som utdelades av Lärarförbundets egen Eva-Lis Sirén och Peter Becker, ordförande i Datorn i utbildningen. Årets vinnare är Erica Lövgren och hennes blogg "Klurigt, lurigt och roligt i skolan" kan man se här
Tyvärr syns inte Erica i bild... Det är alltid roligt när innovativa och kreativa lärare uppmärksammas!
Vi fick även se årets vinnare av Guldäpplet, som utdelades av Lärarförbundets egen Eva-Lis Sirén och Peter Becker, ordförande i Datorn i utbildningen. Årets vinnare är Erica Lövgren och hennes blogg "Klurigt, lurigt och roligt i skolan" kan man se här
Tyvärr syns inte Erica i bild... Det är alltid roligt när innovativa och kreativa lärare uppmärksammas!
tisdag 27 oktober 2009
Föreläsning
Idag har jag haft turen att få gå på en av dessa föreläsningar som kommer att finnas kvar länge i mitt huvud men framförallt i mitt hjärta. Jag har nämligen, tillsammans med många kollegor, lyssnat på Mats Andersson från företagett Netscan föreläsa om sexuella övergrepp på nätet. I 2,5 timmar visade han hur lätt det var för våra barn att bli utsatta för någon som utgav sig för att vara yngre, men som egentligen var 46... På så oskyldiga sajter som Kamrat.com som de yngsta håller till på. Utan större kruseduller visade han hur lätt det var att utge sig för att vara ung tjej genom att chatta på sajten snyggast.se som ....13 år.. Två sekunder efter att vi loggat in som denna 13-åring så dök det upp fem stycken "intresserade" som genast frågade var denna 13-åring bodde och om hon hade msn. 24 år sa den ena att han var... Har man msn så kanske man kan få se "något" i webkameran...
Usch, vad ont i magen jag hade under hela föreläsningen och även efteråt.. Mats gav oss inom skolan exempel på vilka elever som kan tänkas vara i riskzonen, berättade om sajter där killar lade ut sina ex-flickvänners nakenbilder och t o m filmer. Han gav rådet att alla skulle informera sina tonårsdöttrar som sover hos pojkvännen att kolla om datorns webkamera är vänd mot sängen, i sånt fall så var rådet att vända bort den för den kan ha varit riggad innan man kom dit. Hur snäll och trevlig pojkvännen än verkar och hur väl man än känner honom så vet man aldrig.. Många flickor har tyvärr hittat filmer på sig själva på nätet.. Bilder på dem när de sover, nakna osv.
Han berättade om väl ansedda män, gifta och med barn som höll på med webcamsex eller helt enkelt raggade barn för att senare träffa dem och ha sex.. Så långt ner som i 10-års åldern kunde de leta...
Mats råd till oss var att vara vakna och prata öppet med våra barn så att de vågar säga till om de stöter på någon "ful gubbe"!
Måste erkänna att det känns fortfarande kväljande att tänka på föreläsningen, jag vill bara få bort alla dessa faror från nätet! Vad är det för fel på människor???
Tack, Mats, för att du gav oss det här uppvaknandet på, trots ämnet, ett sätt blandat med goa´ minnen och skratt. Även om vi visste om delar av det du berättade så trodde vi nog ändå inte att det var så många...
Usch, vad ont i magen jag hade under hela föreläsningen och även efteråt.. Mats gav oss inom skolan exempel på vilka elever som kan tänkas vara i riskzonen, berättade om sajter där killar lade ut sina ex-flickvänners nakenbilder och t o m filmer. Han gav rådet att alla skulle informera sina tonårsdöttrar som sover hos pojkvännen att kolla om datorns webkamera är vänd mot sängen, i sånt fall så var rådet att vända bort den för den kan ha varit riggad innan man kom dit. Hur snäll och trevlig pojkvännen än verkar och hur väl man än känner honom så vet man aldrig.. Många flickor har tyvärr hittat filmer på sig själva på nätet.. Bilder på dem när de sover, nakna osv.
Han berättade om väl ansedda män, gifta och med barn som höll på med webcamsex eller helt enkelt raggade barn för att senare träffa dem och ha sex.. Så långt ner som i 10-års åldern kunde de leta...
Mats råd till oss var att vara vakna och prata öppet med våra barn så att de vågar säga till om de stöter på någon "ful gubbe"!
Måste erkänna att det känns fortfarande kväljande att tänka på föreläsningen, jag vill bara få bort alla dessa faror från nätet! Vad är det för fel på människor???
Tack, Mats, för att du gav oss det här uppvaknandet på, trots ämnet, ett sätt blandat med goa´ minnen och skratt. Även om vi visste om delar av det du berättade så trodde vi nog ändå inte att det var så många...
lördag 24 oktober 2009
The girl who silenced the world for 5 minutes
There's hope for the future if our children are this clever!
torsdag 22 oktober 2009
Studiebesök och erfarenhetsutbyte
Dessa två ting är bland det enklaste sättet att få kompetensutbildning och insikt i varandras världar. tack vare mitt deltagande i Genèveskolan får jag nu åka runt till de olika skolorna i det rektorsområde där jag arbetar och prata om FN. Eftersm jag själv jobbar mot år 5-9 så känns det helt ok att prata med dessa elever, men nu har jag även besökt en år 4 och en år 2! Jag blir så imponerad av hur enkelt de ansvariga lärarna ger mig små, enkla tips för att underlätta för mig att möta dessa elever! Jag som inte alls har vana av att prata med så små barn i undervisningen. Vilken utmaning! Hela min värld sätts på prov och jag får verkligen tänka till. Eleverna är toppen!! Men visst är det enkelt att man bara frågar (som jag gjorde igår): två länder av FN's medlemmar i världen har inte skrivit på Barnkonventionen; vilka tror ni de är? Det ena ligger i Amerika och det andra i Afrika? Varpå läraren tittar lite konfunderat på mig och säger: vi ska nog titta på kartan var Afrika ligger för vi vet nog inte riktigt!!! Oops... Fast ett av barnen kunde faktiskt nämna ett afrikanskt land! De är sååå duktiga och så diskussionsvilliga, väntar ivrigt på sin tur med handen i luften när de vill svara på en fråga. När jag kom tilbaka till mina kollegor på "högstadiet" så sa jag:" det finns hopp"! Man blir så glad av att vara med barn som man normalt inte möter i undervisningen! Å andra sidan så gör mina elever mig naturligtvis glad också, men just detta att möta nya utmaningar och lära sig nya saker är ju så fantastiskt!
något som däremot gör mig arg är när det finns lärare som tror att ju mindre barn desto lättare är det att lära dem. Själv tycker jag att det är tvärtom: varje lärare är specialist på sitt område och sin åldersgrupp, det går inte att hoppa in och ersätta en lärare i år 1-3 tex om man är gymnsielärare! Man saknar ju utbildningen mot dessa år! Ändå finns det de som uttrycker att man ska ha lön utifrån "längden på barnen" då det är svårare att "ge" större barn kunskaper.. Jag vill nog påstå att vi inte kan ersätta varandra trots lärarutbildning.
Jag undrar om samma företeelse finns inom läkarkåren? Är en kirurg mer värd än en allmänläkare? Eller en pediatriker mer värd än en gynekolog? Skulle de komma på tanken att vikariera varandra? En pediatriker som opererar bort blindtarmen?
Skulle en flygvärdinna kunna vikariera för en pilot som blir sjuk? Bägge jobbar ju inom flyget och ibland på tom samma flygplan!! Flyger samma turer dag ut och dag in. Det är väl en baggis???
Själv avstår jag nog att flyga mer om det skulle vara så. Inte heller vill jag gå till läkaren om jag inte blir behandlad av någon med rätt utbildning... Men våra barn, som är vår framtid, ska de då bli utbildade av någon som inte har rätt utildning? Visst, det finns många duktiga outbildade med "känsla" för pedagogik.. Hur bra skulle de då inte bli med rätt utbildning?
något som däremot gör mig arg är när det finns lärare som tror att ju mindre barn desto lättare är det att lära dem. Själv tycker jag att det är tvärtom: varje lärare är specialist på sitt område och sin åldersgrupp, det går inte att hoppa in och ersätta en lärare i år 1-3 tex om man är gymnsielärare! Man saknar ju utbildningen mot dessa år! Ändå finns det de som uttrycker att man ska ha lön utifrån "längden på barnen" då det är svårare att "ge" större barn kunskaper.. Jag vill nog påstå att vi inte kan ersätta varandra trots lärarutbildning.
Jag undrar om samma företeelse finns inom läkarkåren? Är en kirurg mer värd än en allmänläkare? Eller en pediatriker mer värd än en gynekolog? Skulle de komma på tanken att vikariera varandra? En pediatriker som opererar bort blindtarmen?
Skulle en flygvärdinna kunna vikariera för en pilot som blir sjuk? Bägge jobbar ju inom flyget och ibland på tom samma flygplan!! Flyger samma turer dag ut och dag in. Det är väl en baggis???
Själv avstår jag nog att flyga mer om det skulle vara så. Inte heller vill jag gå till läkaren om jag inte blir behandlad av någon med rätt utbildning... Men våra barn, som är vår framtid, ska de då bli utbildade av någon som inte har rätt utildning? Visst, det finns många duktiga outbildade med "känsla" för pedagogik.. Hur bra skulle de då inte bli med rätt utbildning?
tisdag 20 oktober 2009
måndag 19 oktober 2009
Barnen - vår framtid och glädjen i livet
Idag har jag haft förmånen att prata med 34 st elever i år 4 om FN. De ha rså många kloka tankar och kan redan så mycket om livet. De vet vad FN står för, de känner till FN-filurerna och de vet vad en Världsförälder är. Efter idag kan de också förkortningarna UNICEF och barnkonventionen.
Vi pratade om hur viktigt det är att hjälpa varandra oavsett om det är en klasskamrat eller något barn långt ifrån vår verklighet. Vi pratade om alla barns lika värde och vikten av att gå i skolan, ha tillgång till rent vatetn och till sjukvård. När vi pratade om hur det skulle kännas att behöva gå ner till ån och hämta vatten till att dricka så sa en av pojkarna bara "då köper jag vatten istället, jag blir ju bara änu mer törstig om jag måste gå ner till ån"! Det är så långt från deras verklighet att inte kunna ha rent vatten. Jag fick förklara att om det inte fanns några brunnar så fanns det heller inget vatten att köpa i affären.
Vi pratade om vilka personer som arbetar på skolan och hur viktiga de alla är. Vad händer om vi t ex tar bort vaktmästaren eller matpersonalen eller skolsyster?? Om vi måste gå i skolan hela dagen utan att få skolmat...
Tack och lov så känner de flesta av våra barn i Sverige inte till hur det kan vara att tvingas attt arbeta istället för att gå i skolan. Låt oss fortsätta kämpa för att alla barn ska få samma rättigheter och att skolan ska fortsätta att förbättras!
söndag 18 oktober 2009
Finanskris eller bara ett sätt att försvaga facket?
Enligt LabourStart's hemsida så har mexikanska polisen lagt beslag på 100-tals elinstallationer tillhörande Luz y Fuerza del Centro, det statligt ägda elbolaget i Mexico City. Minuter senare förklarade regeringen bolaget likviderat och 40 000 arbetare, fackligt anslutna, avskedade. Detta i sin tur kan inte bara leda till en privatisering av elbolagen i Mexiko utan dessutom äventyras det bästa kollektivavtalet som existerar i Mexiko för tillfället och pensionsavtal för 15 000 pensionärer. Allt för att försvaga SME - Sindicato Mexicano de Electricistas - som är nen av de äldsta fackföreningar i Mexiko och som har arbetat hårt för att motverka den privatiseringsvåg som sköljer över landet (vård, skola och nu elbolag)samt varit med och reformerat arbetsrätten i landet.
Vill du vara med och stötta? På Maquila Solidarity's hemsida kan vi alla ta del av det fackliga arbetet som är så nödvändigt världen över, där människor utnyttjas som billig arbetskraft utan kollektivavtal och en skälig lön att överleva på.
Vill du vara med och stötta? På Maquila Solidarity's hemsida kan vi alla ta del av det fackliga arbetet som är så nödvändigt världen över, där människor utnyttjas som billig arbetskraft utan kollektivavtal och en skälig lön att överleva på.
lördag 17 oktober 2009
Lydia Cacho - una héroe!
Jag har hittat en ny hjältinna i mitt liv! Tack och lov att det finns personer som lever för att rädda personer i nöd och som visar hur en del människor tycks tro att de står över alla lagar. I natt ska jag läsa "Jag låter mig aldrig skrämmas"...
http://www.lydiacacho.net/
Me he encontrado una nueva héroe en mi vida. Gracias a Díos que existen estas personas que viven para salvar a los demás y demostrar el mal que puede hacer ciertas personas que se sienten arriba de todo lo que es la ley....
Esta noche voy a leer "Con mi hija no!"
fredag 16 oktober 2009
Långväga besök
Under två veckor i oktober månad har Lärarförbundet i Västmanland haft besök av två fantastiska damer från Zimbabwe. En rektor och en lärare, som bägge deltar i det projekt som Lärarförbundet har drivit sedan 1993 och som sedan ett par år tillbaka även har Vårdförbundet med sig. Lärarförbundet i Zimbabwe heter ZIMTA (Zimbabwe Teachers' Association). Monica och Elisabeth besökte flera skolor under perioden i Sverige och det var stora kontraster för dem. En av dessa kontraster var att det var -4 grader under deras besök! När de lämnade Zimbabwe så var det 35 grader varmt!!!
De berättade för våra storögda elever i Enköping, Köping, Skinnskatteberg, Fagersta, Arboga coh Västerås om hur de zimbabwiska barnen har det. Att de till exempel inte får mat i skolan trots att de är i skolan hela dagen och att de går lång väg för att ta sig dit. De berättade om alla barn som har förlorat sina föräldrar i Hiv/Aids och som, om de har tur, får bo hos far- eller morföräldrar. Både Monica och Elisabeth tar hand om föräldralösa barn. Elisabeth tar t ex hand om 11 st barn utöver sina egna två. Det mest tragiska är kanske att lärarna har så låg lön att de intehar råd att betala sina egna barns skolgång.
Lärarförbundet, Västmanland, hjälper tillså gott det går. Bland annat har det skrivits två läromedel, på engelska/svenska här hemma och den ges ut på engelska/shona i Zimbabwe, tillsammans med medlemmar i ZIMTA och Motsvarigheten till Vårdförbundet: ZINA. Intäckterna för försäljningen går oavkortad till projektet.
När de besökte Arboga så hade vårt kommunalråd och Bun's ordförande; Olle Ytterberg och Ingrid Silversten-Noord, vänligheten att med kort varsel ställa upp och ta emot ett besök på kommunhuset. Kommunalrådet imponerade med sin engelska och sina historiekunskaper vid rundturen där han berättade om tidigare kommunalråd och om hur Arboga kommun styrs.
Monica och Elisabeth blev både charmade oh imponerade av hans knnighet och åsikter om hur ett kommunalråd ska vara. De vill gärna ha ett utbyte med kommunen för att kunna ta del av hur en kommun kan styras på ett fungerande sätt och försöka övertyga sina politiker om att införa samma styre i Manicaland där de bor och verkar.
Ett stort tack till er som gjorde besäket i Arboga minnesvärt och speciellt till Bertil Bresell som så fort ordnade med allt samt till Gäddgårdsskolans rektor Ulf Carlsson som hälsade välkommen till Gäddgårdsskolan!
Dessa två damer lämnar ingen oberörda och mina tankar kommer att vara med dem i deras kamp för en bättre tillvaro. Kan inte nog upprepa hur tacksam jag är att ha fått träffa dem och ännu en gång fått insikt i hur viktigt det är att vi aldrig slutar att kämpa för mänskliga och fackliga rättigheter!
De berättade för våra storögda elever i Enköping, Köping, Skinnskatteberg, Fagersta, Arboga coh Västerås om hur de zimbabwiska barnen har det. Att de till exempel inte får mat i skolan trots att de är i skolan hela dagen och att de går lång väg för att ta sig dit. De berättade om alla barn som har förlorat sina föräldrar i Hiv/Aids och som, om de har tur, får bo hos far- eller morföräldrar. Både Monica och Elisabeth tar hand om föräldralösa barn. Elisabeth tar t ex hand om 11 st barn utöver sina egna två. Det mest tragiska är kanske att lärarna har så låg lön att de intehar råd att betala sina egna barns skolgång.
Lärarförbundet, Västmanland, hjälper tillså gott det går. Bland annat har det skrivits två läromedel, på engelska/svenska här hemma och den ges ut på engelska/shona i Zimbabwe, tillsammans med medlemmar i ZIMTA och Motsvarigheten till Vårdförbundet: ZINA. Intäckterna för försäljningen går oavkortad till projektet.
När de besökte Arboga så hade vårt kommunalråd och Bun's ordförande; Olle Ytterberg och Ingrid Silversten-Noord, vänligheten att med kort varsel ställa upp och ta emot ett besök på kommunhuset. Kommunalrådet imponerade med sin engelska och sina historiekunskaper vid rundturen där han berättade om tidigare kommunalråd och om hur Arboga kommun styrs.
Monica och Elisabeth blev både charmade oh imponerade av hans knnighet och åsikter om hur ett kommunalråd ska vara. De vill gärna ha ett utbyte med kommunen för att kunna ta del av hur en kommun kan styras på ett fungerande sätt och försöka övertyga sina politiker om att införa samma styre i Manicaland där de bor och verkar.
Ett stort tack till er som gjorde besäket i Arboga minnesvärt och speciellt till Bertil Bresell som så fort ordnade med allt samt till Gäddgårdsskolans rektor Ulf Carlsson som hälsade välkommen till Gäddgårdsskolan!
Dessa två damer lämnar ingen oberörda och mina tankar kommer att vara med dem i deras kamp för en bättre tillvaro. Kan inte nog upprepa hur tacksam jag är att ha fått träffa dem och ännu en gång fått insikt i hur viktigt det är att vi aldrig slutar att kämpa för mänskliga och fackliga rättigheter!
söndag 4 oktober 2009
5th october: celebrate teachers around the world!
World Teachers' Day 2009
Building the future
5 October is a day to celebrate teachers and the central role they play in guiding children, youths & adults through the life-long learning process. This year, World Teachers’ Day will focus on the role of teachers within the context of the global financial and economic crisis and the need to invest in teachers now as a means to secure post-crisis regeneration.
It is critical, during these difficult times, to seek mechanisms that protect the teaching profession. It is also crucial, despite the crisis, to ensure that investment in teachers is sufficient and proportionate to the demands made upon them. It is the teaching force with its knowledge, experience and foresight which can bring new insights to global solutions.
(from Education International's website)
Viktigt i dessa tider av kris är att komma ihåg vad och vilka som är vår framtid! Barnen, som alla måste få en god utbildning, är de som har vår framtid i sin hand. Därför måste alla politiker och ledare världen runt förstå vikten av att satsa på utbildning trots ekonomisk kris. På Education Internationals hemsida (den organisation som alla organiserade lärare världen över tillhör)kan man läsa om situationen i Latinamerika där flera länder skär ned i budgeten för skolan (se länk), precis som här hemma i Sverige. Skillnaden är bara att i Sverige får alla barn gå i skolan och i t ex Brasilien var det 2007 ca 600 000 barn som inte gick i skolan enligt UNESCO's rapport Education for all. I Peru har man fryst lärarlönerna trots att priserna har dubblats och i vissa fall tredubblats.
På G20-mötet i Pittsburgh fanns Education International med och fick gehör för sina åsikter om att investering och utveckling av utbildning är grunden för en hållbar återhämtning från finanskrisen. På sås vis stärktes arbetet för Education for all - det milleniemål som ska vara uppnått 2015 (alla barn ska gå i skolan).
Building the future
5 October is a day to celebrate teachers and the central role they play in guiding children, youths & adults through the life-long learning process. This year, World Teachers’ Day will focus on the role of teachers within the context of the global financial and economic crisis and the need to invest in teachers now as a means to secure post-crisis regeneration.
It is critical, during these difficult times, to seek mechanisms that protect the teaching profession. It is also crucial, despite the crisis, to ensure that investment in teachers is sufficient and proportionate to the demands made upon them. It is the teaching force with its knowledge, experience and foresight which can bring new insights to global solutions.
(from Education International's website)
Viktigt i dessa tider av kris är att komma ihåg vad och vilka som är vår framtid! Barnen, som alla måste få en god utbildning, är de som har vår framtid i sin hand. Därför måste alla politiker och ledare världen runt förstå vikten av att satsa på utbildning trots ekonomisk kris. På Education Internationals hemsida (den organisation som alla organiserade lärare världen över tillhör)kan man läsa om situationen i Latinamerika där flera länder skär ned i budgeten för skolan (se länk), precis som här hemma i Sverige. Skillnaden är bara att i Sverige får alla barn gå i skolan och i t ex Brasilien var det 2007 ca 600 000 barn som inte gick i skolan enligt UNESCO's rapport Education for all. I Peru har man fryst lärarlönerna trots att priserna har dubblats och i vissa fall tredubblats.
På G20-mötet i Pittsburgh fanns Education International med och fick gehör för sina åsikter om att investering och utveckling av utbildning är grunden för en hållbar återhämtning från finanskrisen. På sås vis stärktes arbetet för Education for all - det milleniemål som ska vara uppnått 2015 (alla barn ska gå i skolan).
onsdag 16 september 2009
I det lilla och i det stora
Jag har skrivit mycket om Genèveskolan och om internationellt fackligt arbete och hur viktigt det är för att vi alla ska få det bättre. Men i onsdags fick jag vara delaktig i ett viktigt arbete här hemma i Sverige, ett arbete som är lika viktigt varje dag och som pågår runt om i Sverige, varje dag. Nämligen de fackliga ombudens arbete.
Fick möjligheten att träffa många glada och mycket trevliga ombud på den kick-off som Stockholmsregionen hade anordnat för sina ombud. Där kunde jag få göra reklam för den medlemskurs som Lärarförbundet anordnar för sina medlemmar som dessutom tar upp det internationella arbetet. Riktigt trevligt!
Vår ordförande höll ett brandtal om hur viktigt det är att satsa på barnen och hur viktigt det är att vi alla står enade.
Här passar väl ett gammalt väl använt uttryck: "Enade vi stå, söndrade vi falla"... Så sant, så.
Det är så roligt att se att vi är många engagerade människor!
Fick möjligheten att träffa många glada och mycket trevliga ombud på den kick-off som Stockholmsregionen hade anordnat för sina ombud. Där kunde jag få göra reklam för den medlemskurs som Lärarförbundet anordnar för sina medlemmar som dessutom tar upp det internationella arbetet. Riktigt trevligt!
Vår ordförande höll ett brandtal om hur viktigt det är att satsa på barnen och hur viktigt det är att vi alla står enade.
Här passar väl ett gammalt väl använt uttryck: "Enade vi stå, söndrade vi falla"... Så sant, så.
Det är så roligt att se att vi är många engagerade människor!
torsdag 10 september 2009
tisdag 8 september 2009
Världens farligaste arbete
I Colombia finns världens farligaste arbete och då menar jag inte i själva utförandet av arbetet utan beroende på det som arbetet står för: nämligen att vara facklig förtroendeman/kvinna. Ytterligare två människor har mördats på grund av sitt fackliga arbete: Gustavo Gómez som arbetade för Nestlé och Mauricio Antonio Monsalve Vásquez, lärare i Itangos kommun i området Santa Lucia. Med dessa två brutala mord så har, hittills i år, 27 människor mördats på grund av sitt fackliga engagemang. En skam för president Álvaro Uribes regering då Colombia skrev under konvention n 87 (föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten) och konvention n 98 (rätten till kollektiva förhandlingar och organisation).
Dessa skrevs på 1976 oh idag är det 2009. Varför har de inte kommit längre? Och varför tillåter omvärlden att det får fortgå? Varför ingår omvärldens handelsavtal med dem (läs USA som förra året lyckades "kollra" bort dem från "List of Shame" på ILO-konferensen)?
Vad säger Nestlé, det multitnationella företaget, om vad som pågår i deras eget företag? Är det ok bara för att det är i Colombia?
Lyssna här bredvid på Tarsicio Mora Godoy, ordförande för CUT (Central Unitaria de Trabajadores de Colombia)som samtalar om orättvisorna i Colombia (4-5 familjer i Colombia som innehar de största rikedomarna) och hur viktigt det är att se till att Decent Work fungerar i Colombia, han pratar om de 30 000 barn som tvingas arbeta vid gatukorsningar (rödljusen) med att tvätta fönsterrutor och sälja olika saker till de som stannar. Dessa barn får inte tillräckligt med mat (de tillbringar hela dagarna på sitt arbete) och de kan inte få utbildning då de arbetar istället fär att gå i skolan!
Tyvärr är det på spanska, så det här räknas säkerligen som fortbildning för oss spansklärare!
Dessa skrevs på 1976 oh idag är det 2009. Varför har de inte kommit längre? Och varför tillåter omvärlden att det får fortgå? Varför ingår omvärldens handelsavtal med dem (läs USA som förra året lyckades "kollra" bort dem från "List of Shame" på ILO-konferensen)?
Vad säger Nestlé, det multitnationella företaget, om vad som pågår i deras eget företag? Är det ok bara för att det är i Colombia?
Lyssna här bredvid på Tarsicio Mora Godoy, ordförande för CUT (Central Unitaria de Trabajadores de Colombia)som samtalar om orättvisorna i Colombia (4-5 familjer i Colombia som innehar de största rikedomarna) och hur viktigt det är att se till att Decent Work fungerar i Colombia, han pratar om de 30 000 barn som tvingas arbeta vid gatukorsningar (rödljusen) med att tvätta fönsterrutor och sälja olika saker till de som stannar. Dessa barn får inte tillräckligt med mat (de tillbringar hela dagarna på sitt arbete) och de kan inte få utbildning då de arbetar istället fär att gå i skolan!
Tyvärr är det på spanska, så det här räknas säkerligen som fortbildning för oss spansklärare!
måndag 7 september 2009
Mr Jan Sithole
Jag har vid några tillfällen nämnt Jan Sithole som en stor kämpe för mänskliga och fackliga rättigehter som har fått utstå mycket på grund av detsamma. För att vi inte ska glömma hur historien ser ut så kopierar jag in en artikel skriven i Sunday Times, 17 juni 2007. På så vis kan vi som har varit i Genève på ILO:s konferens påminnas om vikten av fackligt internationellt arbete och ni som inte har besökt ILO:s konferens ännu och få ta del av Mr Sitholes historia och vad han har lyckats med genom sin långa kamp.
Jan Sithole: hero or villain?
Musa Hlophe
Sunday Times June 17, 2007
It is often said that history usually favours or is written by the victors.
This is more pronounced in the current debate over name changes which are taking place in South Africa as we speak. Opposition parties as well as independent commentators have alleged that the name change process in South Africa is being driven by the (ANC) and only recognises heroes or heroines from the ANC and its alliance partners.
Whether this claim is true or not is a matter of one’s judgement except that those who hold this perception, to them this represents a statement of fact.
I have been, of late, pondering over how history will portray Jan Sithole when he retires from union leadership. Of late there are already claims, some of these bordering on attacks on the person of Sithole, to the effect that Sithole has overstayed his welcome as a trade union leader.
In fact, some sections of the media have even gone to the extent of demonising the very name ‘JAN SITHOLE’. Some have complained that Sithole has monopolised the attendance at the ILO Annual Conferences in Geneva.
attacks
Of course in my view some of these attacks are as a result of people’s ignorance of how things work at that International Forum. It is a view based on people’s ignorance of the fact that it takes time for one to be effective and begin to deliver to one’s constituency at that level. Therefore I believe that if we were to criticise Jan, that such criticism must be based on what happens in Geneva.
That it takes time for one to build the necessary support system among his peers or her peers before one becomes fully integrated into the workings of the ILO Conference.
It is therefore not suprising to those of us who have had some experience of how that forum works, that it took Jan seven years to be fully functional at that level and thus began to deliver to his constituency in Swaziland. But the question remains; how will history judge Jan Sithole?
I believe that to be able to see whether history should judge Jan harshly ( as some section of the media together with some of Jan critics have ) or will Jan be held out as a hero? Now, what has Jan achieved in his time as the leader of the Swaziland Federation of Trade Unions?
To answer this question, one needs to trace back the history of the workers’ struggle in Swaziland from the winter of 1985 when Obed Dlamini retired from the position of Secretary General of the SFTU and handing over the leadership to Jan Sithole . During Obed’s time which dated back from 1978 – 1985, the SFTU was able to push for the ratification of about 31 ILO Conventions, eight(8) of which are called Core Human Rights Conventions, which include convention 87 on the Freedom of Association and Assembly, Convention 98 which is the right to collective bargaining and Convention 144 which is tripartite consultation , to mention but a few.
When Obed retired some of these conventions had been domesticated into local law through the enactment of the Employment Act 1980 as well as the Industrial Relations Act also of 1980.
But these two pieces of legislations were severely limited in that , for instance, reinstatement of unfairly dismissed workers was not mandatory and unions could only canvas per industry sector which means that there could only be one union per industry.
It took Jan, in 1994, to raise the level of awareness of these deficiencies in our law, and he did so armed with information from the reports of the ILO Committee of Experts, which, since 1982, had been complaining about the deficiencies or lack of protection in our law. It would appear that people with short memories have forgotten how Jan Sithole and his collegues packaged those concerns of the ILO into what they called ‘he popular 27 Demands’.
It is now history that the call for the 27 Demands was achieved through sweat and blood. Making those demands meant that workers under the SFTU did not only risk their pay by embarking on stay away protests but risked their lives as well as the repressive regime of the Tinkhundla System, in panicky mood, responded violently to meet these stay-aways.
We know how many times Jan Sithole and some of his colleagues were often beaten up and arrested. We also know that in those numerous arrests , Jan Sithole and his colleagues had to be shunted around the country. Often in the middle of the dark, by the police, so that their lawyers would not know where to find them the next day they went to consult and defend them .
But did all this harassment and brutality discourage Jan and his colleagues to pursue their 27 Demands? Again we know that those with short memories will have forgotten by now that instead of despairing , Jan and his colleagues fought on from 1994 to 1996 when then Minister of Labour, the late Albert Heshane Nhlanhla Shabangu ( and may his soul rest in peace) came out with the 1996 Industrial Relation Act .
Not satisfied with some of the highly repressive provisions of that Act , Jan Sithole and his colleagues took back to the streets by way of mass stay- aways, while Jan used the International Labour Conference to effectively canvas the case of the plight of the Swazi workers.
Because I was there listening patiently to how Jan passionately marshalled his case, I cannot easily forget how the International Community received his case.
In fact I can picture in my mind one woman from one of the Scandinavian countries standing up in tears, after listening to Jan’s heart rending presentation, to plead with the international community to lend its collective support to the just struggle of the workers of Swaziland .
It is now history that indeed the international community listened as a result of which excessive pressure was put to bear on the Swaziland Government to urgently reform its Labour Legislation. It is also now history that despite its evasive tactics in an effort to try to evade the pressure of the International Community, the Swaziland Government, under pressure of real threats of economic sanctions by the United States, the government eventually yielded to the just demands of the Swazi Workers.
boasts
As a result, Swaziland now boasts of one of the most progressive Industrial Relations Legislation in the Region – the Industrial Relation Act of 2000 as amended.
But who gets the credit for all these achievements? From what we see , it is not Jan Sithole and his colleagues but it is the Government of Swaziland that now enjoys the credit .
That they resisted the efforts to reform this law to a point where a young girl’s life was snuffed away during the government resistance is now being conveniently forgotten. But remember, those in power tend to dictate how history should be written.
It is because of this that the name of Jan Sithole is being vilified, dragged in the mud and often portrayed as a villain, by those who are ashamed to acknowledge his contribution to our good industrial relations and democracy. It is these people, including some section of the media who would like to have us believe that Jan deserves no praise for what he has achieved so far as a leader of the workers in Swaziland .
I believe this country owes a lot of gratitude to Jan Sithole for his courageous and sacrificial act in his defence of the rights of the workers of Swaziland and that of the world. Through his act of bravery even conservative employers in this kingdom were liberated. As we enjoy our labour rights , let us spare a thought of the sacrifice made by people like Jan Sithole to achieve these rights.
torsdag 3 september 2009
söndag 30 augusti 2009
Dags att kliva ner från läktaren
Jamie Oliver är en trevlig kock och tvperson som ofta gör mig sugen på matlagning! Det ser så otroligt gott ut när han snabbt kagar till något gott, t ex steker svamp över öppen eld i skogen. Han har dessutom pedagogiska idéer som fungerar i många situationer... Som när han skulle lära gruvarbetare att laga mat på en fotbollsarena och bjöd ner två att lära sig att laga en rätt. När dessa två hade lärt sig det skulle de lära två nya från läktaren att laga samma rätt - ett sorts "pass it on" system. Jamie tyckte att det var dags att kliva ner från den läktare där många befinner sig när det gäller matlagning och bli delaktiga.
Samma sak fungerar i fackliga sammanhang! Många medlemmar pustar och stönar så fort det blir tal om att "någon" måste engagera sig som arbetsplatsombud eller i styrelsen. Men måste det vara så "jobbigt" att vara engagerad fackligt? Kan man inte använda samma metod som Jamie Oliver? Två medlemmar lär sig något om facket och sprider det vidare till två nya var. Dessa sprider det vidare till två nya osv. En pyramid helt enkelt (men en helt laglig sådan!). Dessutom så behöver det inte spridas vidare till redan medlemmar utan gärna till två "oinvigda".
Låt oss ta exemplet som ligger mig varmast om hjärtat: Lärarförbundet! Jag kan informera två medlemmar om de olika ämnestidningarna och om den nya inkomstförsäkringen som Lärarförbundet har anslutit alla sina medlemmar till sedan den 1 juli i år. Alla medlemmar kanske inte känner till alla olika ämnestidningar som riktar sig till lärare som t ex Alfa till lärare i svenska, språk och samhällsorienterande ämnen eller Idrottsläraren, Fotnoten, Omvårdaren, Slöjdforum osv. För att inte tala om Pedagogiska magasinet!
Att vara engagerad behöver inte ta tid utan det kan vara något som sker över den där två minuters rasten vi tar på förmiddagen: "Vet du vilken intressant artikel jag läst i Alfa igår"...
Att värna om varandra på jobbet, se till att allas arbetsmiljö är god och att ingen far illa, att vi stöttar varandra... Det är att engagera sig fackligt!
Så nu ser vi till att kliva ner från läktaren och gör som Jamie Oliver, vi blir delaktiga, i vårt eget förbund oavsett om det heter Lärarförbundet, Elektrikerförbundet eller Kommunal!
fredag 21 augusti 2009
onsdag 19 augusti 2009
Moderna tider = kristider
Hur ska vi ställa oss till dagens kris? Det talas bara om nedskärningar inom den komunala skolan samtidigt som vi ska säkra att eleverna når målen och höja kvalitén på undervisningen. Hur får man denna omöjliga ekvation att gå ihop? Vad händer när eleverna inte når målen? När undersökningar visar att barn och ungdomar mår allt sämre pga den pågående krisen..
Dras det dessutom ned på skolan så har de ännu mindre möjlighet att få känna sig trygga och omhändertagna, då lärare får allt mindre tid med eleverna. Grupperna blir större och specialundervisning minskas eftersom resurserna inte finns i tillräcklig utsträckning.
Siffror och undersökningar visar att negativa "trender" så som droger och alkohol börjar i tidigare åldrar än förr. Socialtjänsten informerar skolpersonal om hur vi ska upptäcka tecknen på missbruk, eller helst innan det blir ett missbruk, av droger. Socialtjänsten har lång utbildning och mångårig erfarenhet medan i i skolan förväntas upptäcka utan att ha fått samma utbildning, endast en föreläsning under en eftermiddag innan skolstart.
Lärare är väldigt engagerade människor oavsett ålder på barnen som undervisas. När nedskärningar sker och vi får mindre tid till varje barn så känns det i hjärtat. Vi har en stolthet i vår profession, vi vill se varje barn och kunna ägna dem tillräckligt med tid för att de ska må bra och nå de mål som krävs av dem för att få en lyckad skolgång. Jag är av tron att en lyckad skolgång stärker alla barn oavsett hur de har det för övrigt. Ett barn som mår dåligt i sitt hem och som dessutom misslyckas i skolan blir inte stärkt och känner sig inte lycklig och trygg någonstans. Många hemförhållanden är ansträngda då någon i familjen blir arbetslös och en del upplever det så jobbigt att det resulterar i skilsmässa. Då är det alltid barnen som kommer i kläm. Det visar sig i skolan och har vi då inte tiden att se detta kan vi inte hjälpa våra elever på bästa sätt! Det får inte ske!
Jag önskar att regeringen kunde lägga fram en lag som förhindrar kommunerna att dra ned på skolan när ekonomiska kriser uppstår!
Dras det dessutom ned på skolan så har de ännu mindre möjlighet att få känna sig trygga och omhändertagna, då lärare får allt mindre tid med eleverna. Grupperna blir större och specialundervisning minskas eftersom resurserna inte finns i tillräcklig utsträckning.
Siffror och undersökningar visar att negativa "trender" så som droger och alkohol börjar i tidigare åldrar än förr. Socialtjänsten informerar skolpersonal om hur vi ska upptäcka tecknen på missbruk, eller helst innan det blir ett missbruk, av droger. Socialtjänsten har lång utbildning och mångårig erfarenhet medan i i skolan förväntas upptäcka utan att ha fått samma utbildning, endast en föreläsning under en eftermiddag innan skolstart.
Lärare är väldigt engagerade människor oavsett ålder på barnen som undervisas. När nedskärningar sker och vi får mindre tid till varje barn så känns det i hjärtat. Vi har en stolthet i vår profession, vi vill se varje barn och kunna ägna dem tillräckligt med tid för att de ska må bra och nå de mål som krävs av dem för att få en lyckad skolgång. Jag är av tron att en lyckad skolgång stärker alla barn oavsett hur de har det för övrigt. Ett barn som mår dåligt i sitt hem och som dessutom misslyckas i skolan blir inte stärkt och känner sig inte lycklig och trygg någonstans. Många hemförhållanden är ansträngda då någon i familjen blir arbetslös och en del upplever det så jobbigt att det resulterar i skilsmässa. Då är det alltid barnen som kommer i kläm. Det visar sig i skolan och har vi då inte tiden att se detta kan vi inte hjälpa våra elever på bästa sätt! Det får inte ske!
Jag önskar att regeringen kunde lägga fram en lag som förhindrar kommunerna att dra ned på skolan när ekonomiska kriser uppstår!
tisdag 18 augusti 2009
Slår ett slag för fria föreläsningar
Igår hade vi föreläsning på jobbet! En mycket bra sådan, vilket tyvärr inte händer alltför ofta utan vi "på golvet" ställs inför något som någon "däruppe" har bestämt att vi ska lyssna på. Igår var det Globala Skolan som kom och berättade om hur vi kan jobba för hållbar utveckling i skolan. Mycket bra!! Dessutom är den Globala Skolan gratis! Rena drömläget för kommunerna i denna ekonomiska kris...
Rekommenderar verkligen deras utbud av föreläsningar. Johanna Lund, som föreläste, hade dessutom med sig prisbelönte Hans Wester som visade sin helt underbara film "Den gyllene stranden" som verkligen sätter fokus på hur vi i västvärlden tänker/ställer krav när vi reser utomlands och hur en liten by kan förändras när västvärlden gör intrång... Mycket tankeväckande!
Rekommenderar verkligen deras utbud av föreläsningar. Johanna Lund, som föreläste, hade dessutom med sig prisbelönte Hans Wester som visade sin helt underbara film "Den gyllene stranden" som verkligen sätter fokus på hur vi i västvärlden tänker/ställer krav när vi reser utomlands och hur en liten by kan förändras när västvärlden gör intrång... Mycket tankeväckande!
tisdag 11 augusti 2009
Ungdomar utnyttjas!
Detta kan läsas i UNT idag:
Jobbade för 15 kronor om dagen
17-årige Oscar Schad Elgstrand arbetade på Willys i Uppsala för endast 15 kronor i måltidsersättning per dag - i tre månader. Jobbet fick han genom Uppsala kommun, och han är inte ensam. De senaste två åren har kommunen anvisat ett femtiotal ungdomar till oavlönade arbeten
Våren 2008 bestämde sig Oscar Schad Elgstrand att hoppa av gymnasiet. Han var skoltrött och ville hellre arbeta, gärna inom handeln. Genom kommunala Centrum för vuxnas lärande, CVL, blev han hänvisad till bemanningsföretaget Lernia som erbjöd honom en praktikplats på Willys i Uppsala.
- De sa att praktikplatsen var en bra chans för mig att komma in på arbetsmarknaden och skulle sannolikt leda till fast anställning, berättar Oscar Schad Elgstrand.
Han fick veta att praktiken inte skulle innebära någon ersättning, men han tackade ändå ja till erbjudandet med förhoppningen om att kanske få en fast anställning i slutet av sommaren.
- Då tänkte jag inte så mycket på det där med pengarna, jag var så inställd på att arbeta hårt så att de skulle ge mig ett jobb. Men nu känner jag mig lurad. Förutom lunchersättningen från Willys på 15 kronor, arbetade jag gratis en hel sommar. Ska det verkligen vara så? Vem kan leva på 15 kronor om dagen?
Något jobb på Willys fick han inte.
Han hade anvisats det oavlönade arbetet av Uppsala kommun. Förklaringen till detta är att sedan den 1 juli 2005 har alla Sveriges kommuner ett skärpt uppföljningsansvar gentemot de ungdomar mellan 16 och 20 år som hoppat av gymnasiet. Kommunerna är skyldig att erbjuda dem någon form av sysselsättning, exempelvis praktik. I Uppsala är det utbildningsföretagen Lernia och Jobbcenter som på uppdrag av kommunen sköter kontakten mellan de avhoppade eleverna och företagen.
Det framgår tydligt i Uppsala kommuns regelverk att dessa ungdomar inte ska få någon ersättning för arbetet de utför på sin praktikplats. Men frågan är omtvistad. Flera av de kommunala tjänstemän som UNT talat med anser att regelverket är felaktigt utformat.
- Det är mycket märkligt att dessa ungdomar inte får någon som helst ersättning för det arbete de utför. Men om företagen uppskattar ungdomarnas arbetsinsats står det dem självklart fritt att ge dem ekonomisk ersättning. Jag vet att det finns önskemål från flera håll att reglerna ändras, säger Lars Öhman, uppdragsstrateg på Uppsala kommun.
Enligt Anette Kjellberg på CVL tackar många unga nej till praktikplatsen på grund av den uteblivna ersättningen. På det sättet hamnar ungdomarna ändå utanför systemet, i strid med syftet med det lagstadgade uppföljningsansvaret.
- Det är ju kanske inte så konstigt att de tackar nej. Det känns aldrig bra för oss som arbetar med dem att berätta hur reglerna fungerar, säger hon.
På andra håll i landet har kommunerna löst problemet genom att skriva in praktiserande elever på Individuella programmet, IV, vilket ger dem rätt till ersättning från Centrala studiestödsnämnden, CSN.
- Vi vill inte lura systemet. Eleverna som går på IV har ett prestationskrav tillbaka till skolan som de andra ungdomarna som får praktik genom Lernia Utbildning eller Jobbcenter inte har, säger Mohammed Hassan, (FP) ordförande i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden.
Är det rimligt att Uppsala kommun hänvisar ungdomar till arbete utan lön?
- Jag vet att det låter jättekonstigt. Men om ger vi de här ungdomarna ersättning motiverar vi dem inte att komma tillbaka till gymnasieskolan. Vårt mål är att så många som möjligt ska gå på gymnasiet.
Ska det inte löna sig att arbeta?
- Jag kan tänka mig att diskutera den här frågan igen och att vi hittar en lösning som kan ge dem en ersättning som är ungefär lika stor som studiestödet. Men pengarna ska inte komma från kommunen, i så fall får vi anpassa systemet så att de kommer från CSN.
Av: Josefin Sköld josefin.skold@unt.se
Ska det verkligen få gå till så här? Detta visar tydligt att fackföreningar aldrig får ge upp eller ge efter!
Jobbade för 15 kronor om dagen
17-årige Oscar Schad Elgstrand arbetade på Willys i Uppsala för endast 15 kronor i måltidsersättning per dag - i tre månader. Jobbet fick han genom Uppsala kommun, och han är inte ensam. De senaste två åren har kommunen anvisat ett femtiotal ungdomar till oavlönade arbeten
Våren 2008 bestämde sig Oscar Schad Elgstrand att hoppa av gymnasiet. Han var skoltrött och ville hellre arbeta, gärna inom handeln. Genom kommunala Centrum för vuxnas lärande, CVL, blev han hänvisad till bemanningsföretaget Lernia som erbjöd honom en praktikplats på Willys i Uppsala.
- De sa att praktikplatsen var en bra chans för mig att komma in på arbetsmarknaden och skulle sannolikt leda till fast anställning, berättar Oscar Schad Elgstrand.
Han fick veta att praktiken inte skulle innebära någon ersättning, men han tackade ändå ja till erbjudandet med förhoppningen om att kanske få en fast anställning i slutet av sommaren.
- Då tänkte jag inte så mycket på det där med pengarna, jag var så inställd på att arbeta hårt så att de skulle ge mig ett jobb. Men nu känner jag mig lurad. Förutom lunchersättningen från Willys på 15 kronor, arbetade jag gratis en hel sommar. Ska det verkligen vara så? Vem kan leva på 15 kronor om dagen?
Något jobb på Willys fick han inte.
Han hade anvisats det oavlönade arbetet av Uppsala kommun. Förklaringen till detta är att sedan den 1 juli 2005 har alla Sveriges kommuner ett skärpt uppföljningsansvar gentemot de ungdomar mellan 16 och 20 år som hoppat av gymnasiet. Kommunerna är skyldig att erbjuda dem någon form av sysselsättning, exempelvis praktik. I Uppsala är det utbildningsföretagen Lernia och Jobbcenter som på uppdrag av kommunen sköter kontakten mellan de avhoppade eleverna och företagen.
Det framgår tydligt i Uppsala kommuns regelverk att dessa ungdomar inte ska få någon ersättning för arbetet de utför på sin praktikplats. Men frågan är omtvistad. Flera av de kommunala tjänstemän som UNT talat med anser att regelverket är felaktigt utformat.
- Det är mycket märkligt att dessa ungdomar inte får någon som helst ersättning för det arbete de utför. Men om företagen uppskattar ungdomarnas arbetsinsats står det dem självklart fritt att ge dem ekonomisk ersättning. Jag vet att det finns önskemål från flera håll att reglerna ändras, säger Lars Öhman, uppdragsstrateg på Uppsala kommun.
Enligt Anette Kjellberg på CVL tackar många unga nej till praktikplatsen på grund av den uteblivna ersättningen. På det sättet hamnar ungdomarna ändå utanför systemet, i strid med syftet med det lagstadgade uppföljningsansvaret.
- Det är ju kanske inte så konstigt att de tackar nej. Det känns aldrig bra för oss som arbetar med dem att berätta hur reglerna fungerar, säger hon.
På andra håll i landet har kommunerna löst problemet genom att skriva in praktiserande elever på Individuella programmet, IV, vilket ger dem rätt till ersättning från Centrala studiestödsnämnden, CSN.
- Vi vill inte lura systemet. Eleverna som går på IV har ett prestationskrav tillbaka till skolan som de andra ungdomarna som får praktik genom Lernia Utbildning eller Jobbcenter inte har, säger Mohammed Hassan, (FP) ordförande i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden.
Är det rimligt att Uppsala kommun hänvisar ungdomar till arbete utan lön?
- Jag vet att det låter jättekonstigt. Men om ger vi de här ungdomarna ersättning motiverar vi dem inte att komma tillbaka till gymnasieskolan. Vårt mål är att så många som möjligt ska gå på gymnasiet.
Ska det inte löna sig att arbeta?
- Jag kan tänka mig att diskutera den här frågan igen och att vi hittar en lösning som kan ge dem en ersättning som är ungefär lika stor som studiestödet. Men pengarna ska inte komma från kommunen, i så fall får vi anpassa systemet så att de kommer från CSN.
Av: Josefin Sköld josefin.skold@unt.se
Ska det verkligen få gå till så här? Detta visar tydligt att fackföreningar aldrig får ge upp eller ge efter!
måndag 10 augusti 2009
fredag 7 augusti 2009
Historia
Här kommer lite om kvinnornas historia inom ILO och då främst de som vi svenskar kan sträcka lite extra på oss för!
För männen kom den allmänna rösträtten redan 1909. Beslut om kvinnlig rösträtt togs i Sverige 1919 och det första val där kvinnor deltog var 1921. Men på andra områden var kvinnorna i Norden pionjärer med sitt deltagande. Redan 1919 vid den första ILO-konferensen i New York deltog två skandinaviska kvinnor: svenska Kjerstin Hesselgren och norska Betzy Kjelsberg.
Kjerstin Hesselgren föddes i Torsåker 1872, den 14 januari. Hon kom att bli Sveriges första kvinnliga bostads- och yrkesinspektris. Hon har representerat liberala samlingspartiet, varit frisinnad vilde samt ledamot för folkpartiet, den första kvinnan att sitta som vald ledamot i första kammaren i riksdagen. Hon arbetade främst med socialpolitik i riksdagen och förde fram frågor som utbildning för kvinnor, kvinnors rätt till statliga tjänster - och lika lön som män. Hon arbetade även hårt för att få sexualupplysning och preventivmedel tillåtet och att sänka straffet för aborter.
1919, vid den första ILO-konferensen, där Kjerstin deltog antogs sex konventioner, två av dem involverade kvinnor. Konvention 3 som innebär skydd för gravida kvinnor i sin anställning samt konvention 4: förbud av nattarbete för kvinnor. Kjerstin deltog som sakkunnig och efter den första konferensen deltog hon på de flesta konferenserna fram till Andra Världskriget. Hon blev även ordförande för IRI, International Institute for Industrial Relations.
Kjerstin var även med i FN från första början som Sveriges sakkunniga och blev senare även delegat. Hon ansåg att FN’s arbetsmetoder inte hjälpte kvinnorna att göra sig hörda och arbetade hårt för att förändra det. Kjerstin blev mycket uppmärksammad bl a då hon höll ett brandtal för freden i Etiopien (dåvarande Abessinien) trots att det var mot reglerna, där hon gav uttryck för kvinnornas vanmakt inför kriget.
En stark svensk kvinna som stod upp för mänskliga rättigheter.
Min norska kollega, Siv, lärare på högstadiet i Norge, och jag fokuserade på Gender i Geneve. Mycket intressant! Vi blev mycket stolta när vi hittade detta om ILO's historia, förebilder för norska och svenska kvinnor som idag arbetar med jämställdhet och mänskliga rättigheter!
Nämnas kan också att hon var skolkökslärarinna och tog initiativ till att starta Svenska skollärarinnornas förening som hon också satt som första ordförande i.
För männen kom den allmänna rösträtten redan 1909. Beslut om kvinnlig rösträtt togs i Sverige 1919 och det första val där kvinnor deltog var 1921. Men på andra områden var kvinnorna i Norden pionjärer med sitt deltagande. Redan 1919 vid den första ILO-konferensen i New York deltog två skandinaviska kvinnor: svenska Kjerstin Hesselgren och norska Betzy Kjelsberg.
Kjerstin Hesselgren föddes i Torsåker 1872, den 14 januari. Hon kom att bli Sveriges första kvinnliga bostads- och yrkesinspektris. Hon har representerat liberala samlingspartiet, varit frisinnad vilde samt ledamot för folkpartiet, den första kvinnan att sitta som vald ledamot i första kammaren i riksdagen. Hon arbetade främst med socialpolitik i riksdagen och förde fram frågor som utbildning för kvinnor, kvinnors rätt till statliga tjänster - och lika lön som män. Hon arbetade även hårt för att få sexualupplysning och preventivmedel tillåtet och att sänka straffet för aborter.
1919, vid den första ILO-konferensen, där Kjerstin deltog antogs sex konventioner, två av dem involverade kvinnor. Konvention 3 som innebär skydd för gravida kvinnor i sin anställning samt konvention 4: förbud av nattarbete för kvinnor. Kjerstin deltog som sakkunnig och efter den första konferensen deltog hon på de flesta konferenserna fram till Andra Världskriget. Hon blev även ordförande för IRI, International Institute for Industrial Relations.
Kjerstin var även med i FN från första början som Sveriges sakkunniga och blev senare även delegat. Hon ansåg att FN’s arbetsmetoder inte hjälpte kvinnorna att göra sig hörda och arbetade hårt för att förändra det. Kjerstin blev mycket uppmärksammad bl a då hon höll ett brandtal för freden i Etiopien (dåvarande Abessinien) trots att det var mot reglerna, där hon gav uttryck för kvinnornas vanmakt inför kriget.
En stark svensk kvinna som stod upp för mänskliga rättigheter.
Min norska kollega, Siv, lärare på högstadiet i Norge, och jag fokuserade på Gender i Geneve. Mycket intressant! Vi blev mycket stolta när vi hittade detta om ILO's historia, förebilder för norska och svenska kvinnor som idag arbetar med jämställdhet och mänskliga rättigheter!
Nämnas kan också att hon var skolkökslärarinna och tog initiativ till att starta Svenska skollärarinnornas förening som hon också satt som första ordförande i.
torsdag 6 augusti 2009
Återgång till det normala
Det drar ihop sig till terminstart. Känner mig faktiskt förväntansfull, både över att äntligen få träffa mina elever igen efter ett långt sommarlov (dessutom missade jag deras avslutning eftersom jag var på Geneveskolan) men innan dess ser jag fram mot att få ett par dagar med mina kollegor där vi kan få lite nytändning (Globala Skolan kommer och pratar hållbar utveckling i undervisningen) samt planera ämnesövergripande tema för hösten. Jag kommer säkert att trötta ut mina elever med prat och tjat om orättvisor i världen, vikten av att vara solidarisk och av att ha insikt om läget i världen, inte bara i sitt närområde. Hittills har jag pratat mycket om Rättvisemärkt och vad de står för, innan jag åkte läste vi en text där UNHCR dök upp och då fick de ta reda på vad det står för. Nu kan jag visa bilder från deras huvudkontor.
Känner mig väldigt tacksam över att få känna längtan tillbaka till jobbet när sommarlovet närmar sig sitt slut, hur trött och utarbetad man än kände sig vid läsårets slut.
Trots att man år efter år undervisar samma ämnen (som tur är går man kurser så att man får nya idéer och insikter) så är eleverna inte desamma och att få följa dem i deras utveckling under 4 år är för mig ett stort nöje. Framförallt när de ger kommentarer som "jag kan ingenting, har inte lärt mig något" och så gör vi en utvärdering när terminen är slut och tittar på allt de faktiskt har lärt sig som de inte kunde i början; deras förvåning och glädje när de ser vad de faktiskt kan är lön för mödan och alla diskussioner som man får ta!
En annan utmaning är ju att visa vad facket står för! Den utmaningen för mig har, efter Geneveskolan, fått ett annat perspektiv. Solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter är det som ligger till grund för fackets arbete och nu har det för mig fått ett nytt övergripande namn: Decent Work. Decent Work som består av fyra delar: social dialog, social trygghet och rättvisa,arbete och mänskliga rättigheter (där ingår rätten att organsiera sig och att förhandla om kollektivavtal).
Mr. Dan Cunniah, direktör för ACTRAV på ILO (Activités des Travailleurs - Bureau of Activities of Workers)sa på vår föreläsning om deras arbete att " en fackförening som inte förhandlar om kollektivavtal är ingen fackförening".
En liten parentes här... Mr. Cunniah berättade en annan sak för oss som jag tycker är lite märklig eller hur man nu ska uttrycka det. Det har arbetats hårt för gender - jämställdhet i ILO (kommer ni ihåg - trepartssystem med arbetstagare, arbetsgivare och regering) och varje delegation från de tre olika deltagargrupperna i ILO har rätt att skicka ett visst antal delegater. När man då skulle få in fler kvinnor för att öka jämställdheten så gjorde man så att man ökade antalet tillåtna delegater. För t ex arbetstagarna innebar det att man får skicka 19 delegater istället för 14 som tidigare. Vad beror detta på? Vill inte de män som brukar vara delegater kliva åt sidan för en kvinna? Eller har jag missförstått det hela? Det är väl enkelt att skicka 7 kvinnor och 7 män om man har 14 platser? Om man få skicka 19 delegater är det svårare att vara exakt jämställd. Man kan ju även göra som Norge och skicka 32 kvinnor av deras 45 platser sammanlagt(alla tre delgationerna)! Förstår varför för de norska kvinnorna är otroligt kompetenta, Trine-Lise Sundnes ser jag verkigen upp till, hennes tal om Colombias situation rörde mig djupt!
Eller så kan man göra som Irans delegation gjorde: strunta i Gender och skicka 31 män! Eller som Colombia: av 91 delegater var 24 kvinnor... Inte ens Frankrike lyckades med jämställdheten; de skickade 61 delegater varav 24 var kvinnor..
Å andra sidan så sa en av Perus delegater då de fick frågan varför de har så få kvinnor som arbetar fackligt: "hur många av kvinnorna är redo att bli spöade, halvt ihjälslagna för att få arbeta fackligt?"
Ja, den frågan slipper vi få i Sverige, tack och lov. Samarbete med arbetsgivare och regering är ju a-o, så länge vi nu har det.
(gruppdiskussion med Magnus Berge från Norge om ACTRAV's arbete)
Så läsårets fackliga utmaning för mig blir att fortsätta med ILO här hemma och sprida det till alla som är intresserade och orkar höra!
Känner mig väldigt tacksam över att få känna längtan tillbaka till jobbet när sommarlovet närmar sig sitt slut, hur trött och utarbetad man än kände sig vid läsårets slut.
Trots att man år efter år undervisar samma ämnen (som tur är går man kurser så att man får nya idéer och insikter) så är eleverna inte desamma och att få följa dem i deras utveckling under 4 år är för mig ett stort nöje. Framförallt när de ger kommentarer som "jag kan ingenting, har inte lärt mig något" och så gör vi en utvärdering när terminen är slut och tittar på allt de faktiskt har lärt sig som de inte kunde i början; deras förvåning och glädje när de ser vad de faktiskt kan är lön för mödan och alla diskussioner som man får ta!
En annan utmaning är ju att visa vad facket står för! Den utmaningen för mig har, efter Geneveskolan, fått ett annat perspektiv. Solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter är det som ligger till grund för fackets arbete och nu har det för mig fått ett nytt övergripande namn: Decent Work. Decent Work som består av fyra delar: social dialog, social trygghet och rättvisa,arbete och mänskliga rättigheter (där ingår rätten att organsiera sig och att förhandla om kollektivavtal).
Mr. Dan Cunniah, direktör för ACTRAV på ILO (Activités des Travailleurs - Bureau of Activities of Workers)sa på vår föreläsning om deras arbete att " en fackförening som inte förhandlar om kollektivavtal är ingen fackförening".
En liten parentes här... Mr. Cunniah berättade en annan sak för oss som jag tycker är lite märklig eller hur man nu ska uttrycka det. Det har arbetats hårt för gender - jämställdhet i ILO (kommer ni ihåg - trepartssystem med arbetstagare, arbetsgivare och regering) och varje delegation från de tre olika deltagargrupperna i ILO har rätt att skicka ett visst antal delegater. När man då skulle få in fler kvinnor för att öka jämställdheten så gjorde man så att man ökade antalet tillåtna delegater. För t ex arbetstagarna innebar det att man får skicka 19 delegater istället för 14 som tidigare. Vad beror detta på? Vill inte de män som brukar vara delegater kliva åt sidan för en kvinna? Eller har jag missförstått det hela? Det är väl enkelt att skicka 7 kvinnor och 7 män om man har 14 platser? Om man få skicka 19 delegater är det svårare att vara exakt jämställd. Man kan ju även göra som Norge och skicka 32 kvinnor av deras 45 platser sammanlagt(alla tre delgationerna)! Förstår varför för de norska kvinnorna är otroligt kompetenta, Trine-Lise Sundnes ser jag verkigen upp till, hennes tal om Colombias situation rörde mig djupt!
Eller så kan man göra som Irans delegation gjorde: strunta i Gender och skicka 31 män! Eller som Colombia: av 91 delegater var 24 kvinnor... Inte ens Frankrike lyckades med jämställdheten; de skickade 61 delegater varav 24 var kvinnor..
Å andra sidan så sa en av Perus delegater då de fick frågan varför de har så få kvinnor som arbetar fackligt: "hur många av kvinnorna är redo att bli spöade, halvt ihjälslagna för att få arbeta fackligt?"
Ja, den frågan slipper vi få i Sverige, tack och lov. Samarbete med arbetsgivare och regering är ju a-o, så länge vi nu har det.
(gruppdiskussion med Magnus Berge från Norge om ACTRAV's arbete)
Så läsårets fackliga utmaning för mig blir att fortsätta med ILO här hemma och sprida det till alla som är intresserade och orkar höra!
tisdag 4 augusti 2009
måndag 3 augusti 2009
Besök från Norge
I helgne har vi haft turen att få besök av en av årets deltagare på Geneveskolan. Mycket trevligt att få träffa honom igen och dessutom få träffa hans fru. Tack för besöket!
fredag 31 juli 2009
Nostalgi
Igår så var det nostalgitripp här hemma. Lärarförbundets representanter för 2007, 2008 och 2009 hade nämligen träff och pratade om alla intryck från Geneveskolan och smidde planer för vad vi ska göra med alla intryck och entusiasm i framtiden! Mycket trevligt!
onsdag 29 juli 2009
PRIDE to be a human
Ska berätta en liten anekdot:
Skulle på en fest och var väldigt nervös, svårt att vara en kvinna i dagens samhälle... Jag var ju tvungen att "komma ut". Hur jag skulle bete mig hade jag ingen aning om, hur berättar man en sådan sak utan att det blir dödstyst och alla stirrar på en???? Men jag visste att jag var tvungen att säga det, situationen hade blivit ohållbar, det gick inte att hålla hemligt längre. Så jag gick på festen, tog mod till mig när jag hälsade på värdinnan och sa: hej, jag har sex endast med män, är det ok????
Är det så det ska gå till? Nej, tänkte väl det! Men det är det vi begär av alla HBT-personer. De homosexuella, bisexuella och transsexuella personerna måste "komma ut". Varför då? Är det någon som har något med att göra vad jag gör i sängkammaren? Det som är det allra ytterst privata! Det berättar jag ju inte ens för min bästa väninna så varför ska någon behöva berätta om den har sex med någon av det egna eller av det motsatta könet?
En enda vecka om året får HBT-personer stor uppmärksamhet. Det diskuteras i media om all diskriminering de utsätts för, författare till böcker om homosexualitet intervjuas i tv-soffan och studion dekoreras i regnbågens färger. Egentligen är det helt otroligt att på 2000-talet det ens ska behöva diskuteras i media eller någon annanstans. Inte sitter väl Svensson och Persson och ojar sig över att Stina har sex med Pelle??? Så varför oja sig över någons "sexualvanor" överhuvudtaget??? Är vi inte fria människor som gör vad vi vill i våra sovrum så länge båda (eller fler) är med på det och ingen blir sårad? För inte lider väl min granne av att jag har sex med min man??? Varför skulle då någon annan lida av att två av samma kön har sex med varandra utan att blanda in andra???
Så alla ni som går på PRIDEparaden på lördag, lycka till och tack för att ni ställer upp för den fria människans rättigheter!
Delar av det här inlägget skrev jag redan 2007 och tänkte att om några år så har saken förändrats och vi har gått framåt. Nu har det gått två år och det är fortfarande samma sak. Varför behövs PRIDE? Jo, det finns fortfarande folk som inte förstår att de inte har med andra människors sexuella läggnning att göra.. Precis som det finns grannar som inte kommer överens (se bara programmet "Grannfejden"), finns det människor som inte tycks ha ett eget liv utan måste koncentrera sig på vad andra gör.
Oroa er istället för de orättvisor som begås i världen, de som inte har mat för dagen, de som jagas pga sin tro, de som är papperslösa, de som får utstå krig, barn som misshandlas eller blir tvingade att bli soldater trots att de bara är barn, föräldralösa, människor som utnyttjas på arbetet, trafficking osv. Listan på "riktiga" orosmoment är oändlig så varför oroa sig över människors sexuella läggning?
Varför skriva om detta på en blogg med facklig inriktning? Därför att facket handlar om mänskliga rättigheter! Jag är otroligt stolt över att se att mitt förbund alltid finns representerat på PRIDE-festivalen:
Ordförande Eva-Lis Sirén syns med TCO-flaggan för PRIDE:
(bilderna är lånade från Lärarförbundets hemsida)
Skulle på en fest och var väldigt nervös, svårt att vara en kvinna i dagens samhälle... Jag var ju tvungen att "komma ut". Hur jag skulle bete mig hade jag ingen aning om, hur berättar man en sådan sak utan att det blir dödstyst och alla stirrar på en???? Men jag visste att jag var tvungen att säga det, situationen hade blivit ohållbar, det gick inte att hålla hemligt längre. Så jag gick på festen, tog mod till mig när jag hälsade på värdinnan och sa: hej, jag har sex endast med män, är det ok????
Är det så det ska gå till? Nej, tänkte väl det! Men det är det vi begär av alla HBT-personer. De homosexuella, bisexuella och transsexuella personerna måste "komma ut". Varför då? Är det någon som har något med att göra vad jag gör i sängkammaren? Det som är det allra ytterst privata! Det berättar jag ju inte ens för min bästa väninna så varför ska någon behöva berätta om den har sex med någon av det egna eller av det motsatta könet?
En enda vecka om året får HBT-personer stor uppmärksamhet. Det diskuteras i media om all diskriminering de utsätts för, författare till böcker om homosexualitet intervjuas i tv-soffan och studion dekoreras i regnbågens färger. Egentligen är det helt otroligt att på 2000-talet det ens ska behöva diskuteras i media eller någon annanstans. Inte sitter väl Svensson och Persson och ojar sig över att Stina har sex med Pelle??? Så varför oja sig över någons "sexualvanor" överhuvudtaget??? Är vi inte fria människor som gör vad vi vill i våra sovrum så länge båda (eller fler) är med på det och ingen blir sårad? För inte lider väl min granne av att jag har sex med min man??? Varför skulle då någon annan lida av att två av samma kön har sex med varandra utan att blanda in andra???
Så alla ni som går på PRIDEparaden på lördag, lycka till och tack för att ni ställer upp för den fria människans rättigheter!
Delar av det här inlägget skrev jag redan 2007 och tänkte att om några år så har saken förändrats och vi har gått framåt. Nu har det gått två år och det är fortfarande samma sak. Varför behövs PRIDE? Jo, det finns fortfarande folk som inte förstår att de inte har med andra människors sexuella läggnning att göra.. Precis som det finns grannar som inte kommer överens (se bara programmet "Grannfejden"), finns det människor som inte tycks ha ett eget liv utan måste koncentrera sig på vad andra gör.
Oroa er istället för de orättvisor som begås i världen, de som inte har mat för dagen, de som jagas pga sin tro, de som är papperslösa, de som får utstå krig, barn som misshandlas eller blir tvingade att bli soldater trots att de bara är barn, föräldralösa, människor som utnyttjas på arbetet, trafficking osv. Listan på "riktiga" orosmoment är oändlig så varför oroa sig över människors sexuella läggning?
Varför skriva om detta på en blogg med facklig inriktning? Därför att facket handlar om mänskliga rättigheter! Jag är otroligt stolt över att se att mitt förbund alltid finns representerat på PRIDE-festivalen:
Ordförande Eva-Lis Sirén syns med TCO-flaggan för PRIDE:
(bilderna är lånade från Lärarförbundets hemsida)
lördag 25 juli 2009
fredag 24 juli 2009
torsdag 16 juli 2009
En liten fråga
Jag har en liten fråga till alla semestrande lärare runtom i Sverige... Hur många av er lägger jobbet helt på hyllan under semestern? Eller går ni runt och tänker "det där skulle ju funka i undervisningen!" så fort ni är någonstans eller ser något nytt på t ex nätet? Jag måste i alla fall erkänna att jag har svårt att lägga jobbet och eleverna på hyllan när sommarlovet kommer.
Många vänner och bekanta säger ofta: "just ja, du har ju sommarlov, vad skönt! Hur många veckor har ni i år? 10?"
Tycker dessa frågor är lite tuffa att svara på, för det är inte bara ja eller nej frågor.. Vi har ju en arbetstid som tillåter oss att arbeta in tid och på så vis ger det oss fler veckor på sommaren.. Men hur många vet om att vi bara har 25 betalda semesterdagar/år (eller 30 om man har haft turen att fylla 40 och är kommunalt anställd)? Att den totala arbetstiden/vecka under resterande del av året ligger på 45/vecka istället för 40..
Att ge denna långa förklaring til någon som pratar om hur bra lärare har det med alla lov känns inte relevant. Därför tror jag att det ofta uppstår en diskussion där lärare upplevs som bortskämda när vi klagar över låga löner och tuff arbetssituation. Hur förändrar vi det? Hur förklarar vi vårt uppdrag för de "oinvigda" för att få en bättre förståelse för hur yrket lärare ser ut?
För mig väntar en vecka i Skåne där jag troligtvis kommer att besöka Världsbutiken i Helsingborg och jag är säker på att jag kommer att hitta något för mina elever att arbeta med i höst. Trots att jag har semester och inte borde tänka på jobbet. Oundvikligt om man är lärare, tror jag. Vad tror du?
Många vänner och bekanta säger ofta: "just ja, du har ju sommarlov, vad skönt! Hur många veckor har ni i år? 10?"
Tycker dessa frågor är lite tuffa att svara på, för det är inte bara ja eller nej frågor.. Vi har ju en arbetstid som tillåter oss att arbeta in tid och på så vis ger det oss fler veckor på sommaren.. Men hur många vet om att vi bara har 25 betalda semesterdagar/år (eller 30 om man har haft turen att fylla 40 och är kommunalt anställd)? Att den totala arbetstiden/vecka under resterande del av året ligger på 45/vecka istället för 40..
Att ge denna långa förklaring til någon som pratar om hur bra lärare har det med alla lov känns inte relevant. Därför tror jag att det ofta uppstår en diskussion där lärare upplevs som bortskämda när vi klagar över låga löner och tuff arbetssituation. Hur förändrar vi det? Hur förklarar vi vårt uppdrag för de "oinvigda" för att få en bättre förståelse för hur yrket lärare ser ut?
För mig väntar en vecka i Skåne där jag troligtvis kommer att besöka Världsbutiken i Helsingborg och jag är säker på att jag kommer att hitta något för mina elever att arbeta med i höst. Trots att jag har semester och inte borde tänka på jobbet. Oundvikligt om man är lärare, tror jag. Vad tror du?
måndag 13 juli 2009
Nyheter
Har precis fått mail från Rafaela Gonzalez på ITUC som berättar att Jan Sithole fortsätter sin fackliga kamp i Swaziland och att han vid återkomsten till sitt hemland fortsätter att räkna med stödet från EU, ITUC, ILO samt flera andra fackliga organisationer.
söndag 12 juli 2009
fredag 10 juli 2009
En undran...
Om jag skulle vilja/behöva åka till ett annat land för att arbeta, skulle jag då vilja ha samma lön som i mitt hemland eller skulle jag vilja ha högre lön för att det ska löna sig att vara borta från familj, vänner och min trygghet i livet?
Naturligtvis skulle jag vilja ha en högre lön för att kunna betala resor mm till hemlandet för att träffa familjen och för att lönen ska ge mig en bättre standard då jag ger upp min trygghet, som familjen representerar, för ett tag.
Jag skulle inte vilja åka till ett annat land, bli utnyttjad som billig arbetskraft och sedan återvända hem med några få kronor mer än vad jag hade innan.
Därför är det viktigt att Sverige ser till att arbeta hårt för att vi ska ratificera konvention 94 som garanterar gästarbetare samma villkor som vi själva åtnjuter i Sverige. Många anklagar fackföreningar för att vara protektionistiska när det gäller våra krav på lika standard för gästarbetare. Men om det vore så, borde vi då inte kräva att gästarbetare ska ha så dålig lön som möjligt för att de inte ska lockas att komma hit? Istället handlar det faktiskt om mänskliga rättigheter och rätten till att leva ett anständigt liv, att få upp levnadsstandarden i världens länder.
Genom att visa på och kräva att ILOs konventioner ratificeras och efterlevs så kan vi tillsammans förändra de villkor vi lever efter! Tillsammans är vi starka!
(Bild: Peter Jansson - LO-TCOs biståndsnämd)
Tänk om alla de svenskar som åker utomlands för att arbeta inom oljebranschen skulle få lön efter oljelandets levnadsstandard?
Naturligtvis skulle jag vilja ha en högre lön för att kunna betala resor mm till hemlandet för att träffa familjen och för att lönen ska ge mig en bättre standard då jag ger upp min trygghet, som familjen representerar, för ett tag.
Jag skulle inte vilja åka till ett annat land, bli utnyttjad som billig arbetskraft och sedan återvända hem med några få kronor mer än vad jag hade innan.
Därför är det viktigt att Sverige ser till att arbeta hårt för att vi ska ratificera konvention 94 som garanterar gästarbetare samma villkor som vi själva åtnjuter i Sverige. Många anklagar fackföreningar för att vara protektionistiska när det gäller våra krav på lika standard för gästarbetare. Men om det vore så, borde vi då inte kräva att gästarbetare ska ha så dålig lön som möjligt för att de inte ska lockas att komma hit? Istället handlar det faktiskt om mänskliga rättigheter och rätten till att leva ett anständigt liv, att få upp levnadsstandarden i världens länder.
Genom att visa på och kräva att ILOs konventioner ratificeras och efterlevs så kan vi tillsammans förändra de villkor vi lever efter! Tillsammans är vi starka!
(Bild: Peter Jansson - LO-TCOs biståndsnämd)
Tänk om alla de svenskar som åker utomlands för att arbeta inom oljebranschen skulle få lön efter oljelandets levnadsstandard?
måndag 6 juli 2009
ILO - SCREAM
ILO arbetar hårt för att social rättvisa ska bli en verklighet över hela världen (social rättvisa är en av de fyra områdena inom Decent Work)och då barn är en mycket viktig del i att göra oss vuxna medvetna på de orättvisor som barn utsätts för så har IPEC skapat ett projekt som heter SCREAM. SCREAM står för Supporting Children's Rights through Education, the Arts and the Media. Det är ett verktyg för lärare, inom formell och informell sektor, världen över för att medvetandegöra barn om konsekvenserna av barnarbete.
Juan Somavia, Generaldirektör för ILO, säger:"Inget barn ska bli nekad tillgång till utbildning. Inget mer barn ska behöva arbeta för att säkra sin överlevnad".
En flicka vid namn Michelle har skrivit följande dikt:
Je voudrais
Je voudrais crier au monde
la rage des enfants enchaînés.
Je voudrais crier au monde
la douleur des filles exploitées.
Je voudrais crier au monde
la tristesse des bébés abandonnés.
Je voudrais crier au monde
la peur des enfants maltraités.
Je voudrais crier tout ca au monde.
Mais qui veut le crier avec moi?
Veux-tu?
Jag skulle vilja skrika till världen
alla kedjade barns ilska
Jag skulle vilja skrika till världen
alla utnyttjade flickors smärta
Jag skulle vilja skrika till världen
alla övergivna barns sorg
Jag skulle vilja skrika till världen
alla misshandlade barns rädsla
Jag skulle vilja skrika allt detta till världen
men vem vill skrika med mig?
Vill du?
Denna dikt såg jag på ett vykort vid ILO och det berörde mig så djupt. Att kunna beskriva alla världens orättvisor mot barn i en dikt på detta vis! Den berör så till den vida grad att tårar börjar rinna, speciellt när man minns de bilder som vi deltagare på Geneveskolan fick se på filmen om barnarbete...
Hur hjälps avi alla åt för att sätta stopp för detta?
söndag 5 juli 2009
Fler tankar om fackets roll
Barnarbete har upptagit stor del av mina tankar sedan jag kom hem från Geneveskolan. Både utifrån det jag har läst i övriga deltagares rapporter och bloggar (som jag nämnde i gårdagens blogg)och utifrån händelser här hemma och i vår stora, vida värld.
Lars Johansen från IPEC(International Programme on the Elimination of Child labour, ett organ inom FN precis som ILO)berättade att den största orsaken till barnarbete är fattigdomsfällan. Barnarbete blir en strategi för att överleva - barnen får ett ekonomiskt värde och det i sin tur gör att familjerna skaffar fler barn som sedan ska kunna arbeta och dra in lön för att kunna ha mat för dagen. De får därför inte gå i skolan och döms till samma framtid som sina föräldrar, dvs bli tvungna att acceptera den lön de erbjuds så inget annat bättre betalt jobb finns att få. Därför är det så viktigt att informera om och öka förståelsen för vikten av bra utbilding samt att tala om vilka rättigheter alla har enligt mänskliga rättigheter.
Vikten av ILOs program Decent Work (som kom 1999)säger sig då självt. Så här definierar ILO Decent Work for all: "Decent Work definieras som möjligheter för kvinnor och män att få ett anständigt och produktivt arbete med villkor för frihet, rättvisa, säkerhet och mänsklig värdighet. Decent Work kan summeras i människors strävan i arbetslivet – deras strävan efter möjligheter och inkomst; rättigheter, att få göra sin röst hörd och bli hörda; för familjens stabilitet och den personliga utvecklingen; för rättvisa och jämställdhet. Slutligen stödjer dessa olika dimensioner av Decent Work fred i samhället. Decent Work är grunden till att minska fattigdom och ett verktyg för att uppnå jämställd, inkluderande och hållbar utveckling" Ska vi lyckas med Decent Work for all så måste de 218 miljoner barn som tvingas arbeta få utbildning. Av dessa 218 miljoner barn arbetar 126 miljoner inom det som kategoriseras som farligt arbete (se gärna dokumentären "Vita rockar, till vilket pris?" om landstingens inköp av material, finns att beställas på Fair Trade Center i Stockholm). Ytterligare nedslående siffror: ca 22.000 barn dog förra året i barnarbete, ett arbete som inte bör finnas!
(bild från Rigmor Mjörnell/LO-TCO Biståndsnämnd - LO-TCO Biståndsnämnd)
På följande länkar kan ni hitta värdefull information om var i världen olika saker vi köper tillverkas och framförallt hur de tillverkas:
http://fairtradecenter.se/
http://renaklader.org/
På dessa hemsidor hittar ni också mer info om andra organisationer som håller ett vakande öga på industrin och villkoren för våra arbetare. Jag kan även varmt rekommendera dokumentären "Tomtens verkstad" (finns också på Fair Trade Center) som avslöjar hur det går till inom leksaksindustrin.
Fackets roll världen över är att se till att avtal och lagar efterlevs. Har vi inga bra lagar och avtal så måste vi åtminstone leva upp till de villkor som vi har skrivit under i de olika konventioner i ILO. Har vi inte skrivit på dessa, så är det vår roll som fackliga (medlemmar och aktiva förtroendevalda) att arbeta för att de skrivs under. Sverige har inte ratificerat alla, en del därför att vår lagstiftning är bättre än konventionerna), vilket ibland medför stora problem som t ex vid Lavalfallet. Mer om detta i ett annat inlägg...
Så låt oss alla bli aktiva i att barn ska gå i skolan, inte arbeta! Slå ett slag för utbildning och för vidare konventionerna 138 & 182 som förbjuder arbete (138 reglerar minimiålder och 182 förbjuder de värsta formerna av barnarbete). Vill ni ha mer information så gå gärna in på ILOs hemsida och IPEC
Lars Johansen från IPEC(International Programme on the Elimination of Child labour, ett organ inom FN precis som ILO)berättade att den största orsaken till barnarbete är fattigdomsfällan. Barnarbete blir en strategi för att överleva - barnen får ett ekonomiskt värde och det i sin tur gör att familjerna skaffar fler barn som sedan ska kunna arbeta och dra in lön för att kunna ha mat för dagen. De får därför inte gå i skolan och döms till samma framtid som sina föräldrar, dvs bli tvungna att acceptera den lön de erbjuds så inget annat bättre betalt jobb finns att få. Därför är det så viktigt att informera om och öka förståelsen för vikten av bra utbilding samt att tala om vilka rättigheter alla har enligt mänskliga rättigheter.
Vikten av ILOs program Decent Work (som kom 1999)säger sig då självt. Så här definierar ILO Decent Work for all: "Decent Work definieras som möjligheter för kvinnor och män att få ett anständigt och produktivt arbete med villkor för frihet, rättvisa, säkerhet och mänsklig värdighet. Decent Work kan summeras i människors strävan i arbetslivet – deras strävan efter möjligheter och inkomst; rättigheter, att få göra sin röst hörd och bli hörda; för familjens stabilitet och den personliga utvecklingen; för rättvisa och jämställdhet. Slutligen stödjer dessa olika dimensioner av Decent Work fred i samhället. Decent Work är grunden till att minska fattigdom och ett verktyg för att uppnå jämställd, inkluderande och hållbar utveckling" Ska vi lyckas med Decent Work for all så måste de 218 miljoner barn som tvingas arbeta få utbildning. Av dessa 218 miljoner barn arbetar 126 miljoner inom det som kategoriseras som farligt arbete (se gärna dokumentären "Vita rockar, till vilket pris?" om landstingens inköp av material, finns att beställas på Fair Trade Center i Stockholm). Ytterligare nedslående siffror: ca 22.000 barn dog förra året i barnarbete, ett arbete som inte bör finnas!
(bild från Rigmor Mjörnell/LO-TCO Biståndsnämnd - LO-TCO Biståndsnämnd)
På följande länkar kan ni hitta värdefull information om var i världen olika saker vi köper tillverkas och framförallt hur de tillverkas:
http://fairtradecenter.se/
http://renaklader.org/
På dessa hemsidor hittar ni också mer info om andra organisationer som håller ett vakande öga på industrin och villkoren för våra arbetare. Jag kan även varmt rekommendera dokumentären "Tomtens verkstad" (finns också på Fair Trade Center) som avslöjar hur det går till inom leksaksindustrin.
Fackets roll världen över är att se till att avtal och lagar efterlevs. Har vi inga bra lagar och avtal så måste vi åtminstone leva upp till de villkor som vi har skrivit under i de olika konventioner i ILO. Har vi inte skrivit på dessa, så är det vår roll som fackliga (medlemmar och aktiva förtroendevalda) att arbeta för att de skrivs under. Sverige har inte ratificerat alla, en del därför att vår lagstiftning är bättre än konventionerna), vilket ibland medför stora problem som t ex vid Lavalfallet. Mer om detta i ett annat inlägg...
Så låt oss alla bli aktiva i att barn ska gå i skolan, inte arbeta! Slå ett slag för utbildning och för vidare konventionerna 138 & 182 som förbjuder arbete (138 reglerar minimiålder och 182 förbjuder de värsta formerna av barnarbete). Vill ni ha mer information så gå gärna in på ILOs hemsida och IPEC
lördag 4 juli 2009
Barnarbete
Har tidigare gjort ett kort inlägg med några filer om barnarbete. Här kommer en länk till en av deltagarna på årets Geneveskola som har skrivit utförligt om det föredrag som Lars Johansen, Ipec höll för oss nere i Geneve om just barnarbete. Bloggen beskriver dessutom i övrigt hur viktigt det är att vi är många som arbetar fackligt och vad fackligt arbete innebär. Alla kanske inte vill engagera sig så mycket, men som det heter: "många bäckar små"! Det viktigaste av allt är ju ändå att om vi står tillsammans är vi starka!
fredag 3 juli 2009
ITUC om situationen i Honduras och vikten av solidaritet
Eftersom de fackliga organisationerna i Honduras gick samman och protesterade mot militärkuppen så har nu över 20 fackliga ledare blivit hotade. Hot som rör deras fysiska säkerhet och frihet.
ITUC meddelar vidare att militärkuppen riskerar att destabilisera regionoch hotar de institutioner och system som finns för att säkerställa demokrati, fred och stabilitet.
Vad gör omvärlden för att gå in och skydda vanliga medborgare när något sådant händer?
Under andra världskriget i Europa berättas det om en katolsk präst som sa när Hitler mördade judar: "det där angår inte mig".. Likaså sa han när det rörde homosexuella, polacker, sjuka och andra "oönskade lägre stående människor"... "Problemet var att när det vart katolska kyrkans tur att förföljas var det ingen som fanns kvar för att stå upp för mig" var prästens slutsats. Vad kan vi i "modern tid" lära oss av detta?
Solidaritet är ett måste, för att vi alla ska kunna ställa upp för varandra coh för att någon ska ställa upp för mig i slutändan.
Så tänk på våra medmänniskor i Honduras, gå gärna in på ITUC's hemsida för att följa situationen närmare.
Om intresset är större för de egna frågorna närmare vår verklighet på den här sidan jordklotet så kan jag varmt rekommendera att skriva på listan på www.a-kassan.nu eftersom vår regering ständigt försämrar det sociala skyddsnät vi har i Sverige. De som redan har det svårt ska ha det ännu sämre. Var med och påverka!
Till sist men inte minst, det viktigaste av allt: i dessa svåra ekonomiska tider är det viktigt att vi står på oss och inte låter regeringen dra ner ytterligare på vår framtid: barnen. Besök Lärarförbundets hemsida och se vad du kan göra för att påverka regeringen att satsa mer på skolan!
ITUC meddelar vidare att militärkuppen riskerar att destabilisera regionoch hotar de institutioner och system som finns för att säkerställa demokrati, fred och stabilitet.
Vad gör omvärlden för att gå in och skydda vanliga medborgare när något sådant händer?
Under andra världskriget i Europa berättas det om en katolsk präst som sa när Hitler mördade judar: "det där angår inte mig".. Likaså sa han när det rörde homosexuella, polacker, sjuka och andra "oönskade lägre stående människor"... "Problemet var att när det vart katolska kyrkans tur att förföljas var det ingen som fanns kvar för att stå upp för mig" var prästens slutsats. Vad kan vi i "modern tid" lära oss av detta?
Solidaritet är ett måste, för att vi alla ska kunna ställa upp för varandra coh för att någon ska ställa upp för mig i slutändan.
Så tänk på våra medmänniskor i Honduras, gå gärna in på ITUC's hemsida för att följa situationen närmare.
Om intresset är större för de egna frågorna närmare vår verklighet på den här sidan jordklotet så kan jag varmt rekommendera att skriva på listan på www.a-kassan.nu eftersom vår regering ständigt försämrar det sociala skyddsnät vi har i Sverige. De som redan har det svårt ska ha det ännu sämre. Var med och påverka!
Till sist men inte minst, det viktigaste av allt: i dessa svåra ekonomiska tider är det viktigt att vi står på oss och inte låter regeringen dra ner ytterligare på vår framtid: barnen. Besök Lärarförbundets hemsida och se vad du kan göra för att påverka regeringen att satsa mer på skolan!
torsdag 2 juli 2009
No to Child Labour, Yes to Education
Se film från youtube
Barn ska inte behöva arbeta.
Poverty is never an excuse to deny children their fundamental rights!
Se EI's engagemang (Education International) för att alla barn ska få en utbildning!
Barn ska inte behöva arbeta.
Poverty is never an excuse to deny children their fundamental rights!
Se EI's engagemang (Education International) för att alla barn ska få en utbildning!
måndag 29 juni 2009
Uppföljning
För er som vill följa hur det har gått för Mr. Jan Sithole vid återkomsten till Swaziland kan läsa denna artikel eller här för att se reaktioner och efterdyningar av ILOkonferensen i Swaziland.
Colombia fortsätter att vara världens farligaste land för fackligt engagerade. Här kan ni läsa vad ITUC (International Trade Union Confederation) säger i sitt sista online release om Colombia och den nuvarande situationen.
Engagera er! Gå med i upprop på era internationalers hemsidor. För oss lärare är det Education International som gäller (EI). Deras sida hittar ni här. I den högra spalten under "Urgent Action Appeals" hittar ni de sista uppropen för solidaritet.
(arbetarmonument i ILObyggnaden)
Colombia fortsätter att vara världens farligaste land för fackligt engagerade. Här kan ni läsa vad ITUC (International Trade Union Confederation) säger i sitt sista online release om Colombia och den nuvarande situationen.
Engagera er! Gå med i upprop på era internationalers hemsidor. För oss lärare är det Education International som gäller (EI). Deras sida hittar ni här. I den högra spalten under "Urgent Action Appeals" hittar ni de sista uppropen för solidaritet.
(arbetarmonument i ILObyggnaden)
onsdag 24 juni 2009
Colombia
Med anledning av Lärarförbundets artikel på hemsidan, om Colombia, så kände jag att jag bara måste följa närmare vad som händer i Colombia.
Utifrån de historier som Tarcisio Mora Godoy berättade för mig i Geneve om förföljelse och skrämseltaktik så känns det ännu mer viktigt att inte glömma våra systrar och bröder i de länder som inte åtnjuter föreningsfrihet och rätten att kollektivt förhandla om avtal (ILOs kärnkonventioner 87 och 98). När jag sökte på ITUCs hemsida så hittar jag följande: två lärare mördades under det att konferensen i Geneve pågick (se artikel)! Så medan vi satt i Applikationskommittén och lyssnade på hur Colombias regering förklarade att det är mycket bättre nu så mördas ytterligare två fackliga för deras engagemang!
Den norska arebtstagardelegaten Trine-Lise Sundnes säger i sitt inlägg i applikationkommittén:
"The state of impunity in Colombia is truly shocking.
Others have already spoken about the attacks and assassinations against workers and trade union leaders. These are attacks against the very existence of Trade Unions. It is not a surprise that some 70 % of assassinations and attacks are against trade union leaders and workers in situations of collective bargaining or labour dispute. These assassinations and attacks are violation of fundamental workers rights and of fundamental human rights.
(Each year 60 percent of the unionists who are murdered are killed in Colombia. 2709 unionists have been killed in Colombia since 1986. 500 of these deaths have occurred during the period of the present government. 49 unionists were killed in 2008 (10 more than in 2007), and 18 have been assassinated so far this year. Death threats against unionists increased by 97 percent in 2008. Both women and men are victims of these crimes. Everything indicates that right-wing paramilitary groups are responsible for the majority of the killings, sometimes in collusion with the military or the police.)"
Trine-Lise är en kvinna jag beundrar för hennes kunskaper och engagemang!
Vad kan vi som lever i den skyddade delen av världen göra för att hjälpa?
Hur skyddar vi bäst våra rättigheter?
Till sist en bild på alla vi som deltog i Geneveskolan i år:
Saknar er!
Utifrån de historier som Tarcisio Mora Godoy berättade för mig i Geneve om förföljelse och skrämseltaktik så känns det ännu mer viktigt att inte glömma våra systrar och bröder i de länder som inte åtnjuter föreningsfrihet och rätten att kollektivt förhandla om avtal (ILOs kärnkonventioner 87 och 98). När jag sökte på ITUCs hemsida så hittar jag följande: två lärare mördades under det att konferensen i Geneve pågick (se artikel)! Så medan vi satt i Applikationskommittén och lyssnade på hur Colombias regering förklarade att det är mycket bättre nu så mördas ytterligare två fackliga för deras engagemang!
Den norska arebtstagardelegaten Trine-Lise Sundnes säger i sitt inlägg i applikationkommittén:
"The state of impunity in Colombia is truly shocking.
Others have already spoken about the attacks and assassinations against workers and trade union leaders. These are attacks against the very existence of Trade Unions. It is not a surprise that some 70 % of assassinations and attacks are against trade union leaders and workers in situations of collective bargaining or labour dispute. These assassinations and attacks are violation of fundamental workers rights and of fundamental human rights.
(Each year 60 percent of the unionists who are murdered are killed in Colombia. 2709 unionists have been killed in Colombia since 1986. 500 of these deaths have occurred during the period of the present government. 49 unionists were killed in 2008 (10 more than in 2007), and 18 have been assassinated so far this year. Death threats against unionists increased by 97 percent in 2008. Both women and men are victims of these crimes. Everything indicates that right-wing paramilitary groups are responsible for the majority of the killings, sometimes in collusion with the military or the police.)"
Trine-Lise är en kvinna jag beundrar för hennes kunskaper och engagemang!
Vad kan vi som lever i den skyddade delen av världen göra för att hjälpa?
Hur skyddar vi bäst våra rättigheter?
Till sist en bild på alla vi som deltog i Geneveskolan i år:
Saknar er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)