Hemkomst

Så har då den fantastiska upplevelse som Genèveskolan har varit tagit slut. Lika ofattbart som det kändes när man skulle få åka, lika ofattbart känns det när att komma hem. Rädslan över att minnet ska blekna och att alla upplevelser ska kännas overkliga är stor. Alla nya bekantskaper som man kanske aldrig får träffa igen och de bekantskaper som har satt enorma avtryck i själen gör att rädslan för att minnet ska blekna ännu större. Vi får aldrig glömma Jan Sitholes situation, en man som inte vet om han överlever morgondagen pga hans fackliga engagemang. Han vet inte om han vid hemkomsten imorgon blir arresterad och avrättad. ITUC (International Trade Union Confederation) kommer på tisdag i Bryssel att ta upp hans fall och försöka se om de kan få EU att trycka på för att lösa det hela.
Eller Tarcinio Mora Godoy som tyckte att det var helt fantastiskt att kunna gå runt på Genèves gator utan att hela tiden behöva hålla koll över axeln, utan rädsla för att bli skjuten. En situation som för oss fackligt engagerade i Norden är helt ofattbar..
Självklart är inte alla intryck sorgsna. Den fantastiska styrkan hos de fackligt engagerade världen över spred glädje och inspiration, som Kuome från Västafrika som min kollega Siv intervjuade:

Hennes budskap var: "You have to have a vision" och visionen var att utbildning var svaret på allt! Vägen ut ur fattigdom och ut ur ojämställdhet! Både Siv och jag är ju lärare så vi kan inte annat än skriva under på det.

Sista kvällen bjöd på många sorgsna avsked bland oss deltagare i Genèveskolan. Att leva tillsammans i tre så intensiva veckor sätter sina spår och insikten av att vi kanske aldrig träffas igen känns tung att bära. Jag har ändå turen att ha två som bor relativt när: Mattias från Örebro och Elin från Kopparberg.
Vår rektor, Arthur, höll ett vackert tal just om hur svårt det blir att komma hem och inse att ingen förstår hur stort det har varit för oss i Genève..

Många bilder togs under diplomutdelning och middagen. Bl a gruppbilder på de som har arbetat ihop med rapporten.


Mycket roligt har vi haft och sena nätter har det blivit, många samtal om de upplevelser vi har haft under dagen. När man träffas många likasinnade så blir det lätt så...

Saknaden kommer att vara stor ett tag framöver och jag hoppas verkligen att vi möts igen någon gång i framtiden. Som tur är har vi ju facebook så vi kan hålla kontakten där, men det blir ju inte riktigt detsamma!
Önskar alla det allra bästa som livet kan erbjuda!