Återgång till det normala

Det drar ihop sig till terminstart. Känner mig faktiskt förväntansfull, både över att äntligen få träffa mina elever igen efter ett långt sommarlov (dessutom missade jag deras avslutning eftersom jag var på Geneveskolan) men innan dess ser jag fram mot att få ett par dagar med mina kollegor där vi kan få lite nytändning (Globala Skolan kommer och pratar hållbar utveckling i undervisningen) samt planera ämnesövergripande tema för hösten. Jag kommer säkert att trötta ut mina elever med prat och tjat om orättvisor i världen, vikten av att vara solidarisk och av att ha insikt om läget i världen, inte bara i sitt närområde. Hittills har jag pratat mycket om Rättvisemärkt och vad de står för, innan jag åkte läste vi en text där UNHCR dök upp och då fick de ta reda på vad det står för. Nu kan jag visa bilder från deras huvudkontor.
Känner mig väldigt tacksam över att få känna längtan tillbaka till jobbet när sommarlovet närmar sig sitt slut, hur trött och utarbetad man än kände sig vid läsårets slut.
Trots att man år efter år undervisar samma ämnen (som tur är går man kurser så att man får nya idéer och insikter) så är eleverna inte desamma och att få följa dem i deras utveckling under 4 år är för mig ett stort nöje. Framförallt när de ger kommentarer som "jag kan ingenting, har inte lärt mig något" och så gör vi en utvärdering när terminen är slut och tittar på allt de faktiskt har lärt sig som de inte kunde i början; deras förvåning och glädje när de ser vad de faktiskt kan är lön för mödan och alla diskussioner som man får ta!

En annan utmaning är ju att visa vad facket står för! Den utmaningen för mig har, efter Geneveskolan, fått ett annat perspektiv. Solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter är det som ligger till grund för fackets arbete och nu har det för mig fått ett nytt övergripande namn: Decent Work. Decent Work som består av fyra delar: social dialog, social trygghet och rättvisa,arbete och mänskliga rättigheter (där ingår rätten att organsiera sig och att förhandla om kollektivavtal).
Mr. Dan Cunniah, direktör för ACTRAV på ILO (Activités des Travailleurs - Bureau of Activities of Workers)sa på vår föreläsning om deras arbete att " en fackförening som inte förhandlar om kollektivavtal är ingen fackförening".

En liten parentes här... Mr. Cunniah berättade en annan sak för oss som jag tycker är lite märklig eller hur man nu ska uttrycka det. Det har arbetats hårt för gender - jämställdhet i ILO (kommer ni ihåg - trepartssystem med arbetstagare, arbetsgivare och regering) och varje delegation från de tre olika deltagargrupperna i ILO har rätt att skicka ett visst antal delegater. När man då skulle få in fler kvinnor för att öka jämställdheten så gjorde man så att man ökade antalet tillåtna delegater. För t ex arbetstagarna innebar det att man får skicka 19 delegater istället för 14 som tidigare. Vad beror detta på? Vill inte de män som brukar vara delegater kliva åt sidan för en kvinna? Eller har jag missförstått det hela? Det är väl enkelt att skicka 7 kvinnor och 7 män om man har 14 platser? Om man få skicka 19 delegater är det svårare att vara exakt jämställd. Man kan ju även göra som Norge och skicka 32 kvinnor av deras 45 platser sammanlagt(alla tre delgationerna)! Förstår varför för de norska kvinnorna är otroligt kompetenta, Trine-Lise Sundnes ser jag verkigen upp till, hennes tal om Colombias situation rörde mig djupt!
Eller så kan man göra som Irans delegation gjorde: strunta i Gender och skicka 31 män! Eller som Colombia: av 91 delegater var 24 kvinnor... Inte ens Frankrike lyckades med jämställdheten; de skickade 61 delegater varav 24 var kvinnor..
Å andra sidan så sa en av Perus delegater då de fick frågan varför de har så få kvinnor som arbetar fackligt: "hur många av kvinnorna är redo att bli spöade, halvt ihjälslagna för att få arbeta fackligt?"
Ja, den frågan slipper vi få i Sverige, tack och lov. Samarbete med arbetsgivare och regering är ju a-o, så länge vi nu har det.


(gruppdiskussion med Magnus Berge från Norge om ACTRAV's arbete)
Så läsårets fackliga utmaning för mig blir att fortsätta med ILO här hemma och sprida det till alla som är intresserade och orkar höra!