Igår hade vi föreläsning på jobbet! En mycket bra sådan, vilket tyvärr inte händer alltför ofta utan vi "på golvet" ställs inför något som någon "däruppe" har bestämt att vi ska lyssna på. Igår var det Globala Skolan som kom och berättade om hur vi kan jobba för hållbar utveckling i skolan. Mycket bra!! Dessutom är den Globala Skolan gratis! Rena drömläget för kommunerna i denna ekonomiska kris...
Rekommenderar verkligen deras utbud av föreläsningar. Johanna Lund, som föreläste, hade dessutom med sig prisbelönte Hans Wester som visade sin helt underbara film "Den gyllene stranden" som verkligen sätter fokus på hur vi i västvärlden tänker/ställer krav när vi reser utomlands och hur en liten by kan förändras när västvärlden gör intrång... Mycket tankeväckande!
tisdag 18 augusti 2009
tisdag 11 augusti 2009
Ungdomar utnyttjas!
Detta kan läsas i UNT idag:
Jobbade för 15 kronor om dagen
17-årige Oscar Schad Elgstrand arbetade på Willys i Uppsala för endast 15 kronor i måltidsersättning per dag - i tre månader. Jobbet fick han genom Uppsala kommun, och han är inte ensam. De senaste två åren har kommunen anvisat ett femtiotal ungdomar till oavlönade arbeten
Våren 2008 bestämde sig Oscar Schad Elgstrand att hoppa av gymnasiet. Han var skoltrött och ville hellre arbeta, gärna inom handeln. Genom kommunala Centrum för vuxnas lärande, CVL, blev han hänvisad till bemanningsföretaget Lernia som erbjöd honom en praktikplats på Willys i Uppsala.
- De sa att praktikplatsen var en bra chans för mig att komma in på arbetsmarknaden och skulle sannolikt leda till fast anställning, berättar Oscar Schad Elgstrand.
Han fick veta att praktiken inte skulle innebära någon ersättning, men han tackade ändå ja till erbjudandet med förhoppningen om att kanske få en fast anställning i slutet av sommaren.
- Då tänkte jag inte så mycket på det där med pengarna, jag var så inställd på att arbeta hårt så att de skulle ge mig ett jobb. Men nu känner jag mig lurad. Förutom lunchersättningen från Willys på 15 kronor, arbetade jag gratis en hel sommar. Ska det verkligen vara så? Vem kan leva på 15 kronor om dagen?
Något jobb på Willys fick han inte.
Han hade anvisats det oavlönade arbetet av Uppsala kommun. Förklaringen till detta är att sedan den 1 juli 2005 har alla Sveriges kommuner ett skärpt uppföljningsansvar gentemot de ungdomar mellan 16 och 20 år som hoppat av gymnasiet. Kommunerna är skyldig att erbjuda dem någon form av sysselsättning, exempelvis praktik. I Uppsala är det utbildningsföretagen Lernia och Jobbcenter som på uppdrag av kommunen sköter kontakten mellan de avhoppade eleverna och företagen.
Det framgår tydligt i Uppsala kommuns regelverk att dessa ungdomar inte ska få någon ersättning för arbetet de utför på sin praktikplats. Men frågan är omtvistad. Flera av de kommunala tjänstemän som UNT talat med anser att regelverket är felaktigt utformat.
- Det är mycket märkligt att dessa ungdomar inte får någon som helst ersättning för det arbete de utför. Men om företagen uppskattar ungdomarnas arbetsinsats står det dem självklart fritt att ge dem ekonomisk ersättning. Jag vet att det finns önskemål från flera håll att reglerna ändras, säger Lars Öhman, uppdragsstrateg på Uppsala kommun.
Enligt Anette Kjellberg på CVL tackar många unga nej till praktikplatsen på grund av den uteblivna ersättningen. På det sättet hamnar ungdomarna ändå utanför systemet, i strid med syftet med det lagstadgade uppföljningsansvaret.
- Det är ju kanske inte så konstigt att de tackar nej. Det känns aldrig bra för oss som arbetar med dem att berätta hur reglerna fungerar, säger hon.
På andra håll i landet har kommunerna löst problemet genom att skriva in praktiserande elever på Individuella programmet, IV, vilket ger dem rätt till ersättning från Centrala studiestödsnämnden, CSN.
- Vi vill inte lura systemet. Eleverna som går på IV har ett prestationskrav tillbaka till skolan som de andra ungdomarna som får praktik genom Lernia Utbildning eller Jobbcenter inte har, säger Mohammed Hassan, (FP) ordförande i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden.
Är det rimligt att Uppsala kommun hänvisar ungdomar till arbete utan lön?
- Jag vet att det låter jättekonstigt. Men om ger vi de här ungdomarna ersättning motiverar vi dem inte att komma tillbaka till gymnasieskolan. Vårt mål är att så många som möjligt ska gå på gymnasiet.
Ska det inte löna sig att arbeta?
- Jag kan tänka mig att diskutera den här frågan igen och att vi hittar en lösning som kan ge dem en ersättning som är ungefär lika stor som studiestödet. Men pengarna ska inte komma från kommunen, i så fall får vi anpassa systemet så att de kommer från CSN.
Av: Josefin Sköld josefin.skold@unt.se
Ska det verkligen få gå till så här? Detta visar tydligt att fackföreningar aldrig får ge upp eller ge efter!
Jobbade för 15 kronor om dagen
17-årige Oscar Schad Elgstrand arbetade på Willys i Uppsala för endast 15 kronor i måltidsersättning per dag - i tre månader. Jobbet fick han genom Uppsala kommun, och han är inte ensam. De senaste två åren har kommunen anvisat ett femtiotal ungdomar till oavlönade arbeten
Våren 2008 bestämde sig Oscar Schad Elgstrand att hoppa av gymnasiet. Han var skoltrött och ville hellre arbeta, gärna inom handeln. Genom kommunala Centrum för vuxnas lärande, CVL, blev han hänvisad till bemanningsföretaget Lernia som erbjöd honom en praktikplats på Willys i Uppsala.
- De sa att praktikplatsen var en bra chans för mig att komma in på arbetsmarknaden och skulle sannolikt leda till fast anställning, berättar Oscar Schad Elgstrand.
Han fick veta att praktiken inte skulle innebära någon ersättning, men han tackade ändå ja till erbjudandet med förhoppningen om att kanske få en fast anställning i slutet av sommaren.
- Då tänkte jag inte så mycket på det där med pengarna, jag var så inställd på att arbeta hårt så att de skulle ge mig ett jobb. Men nu känner jag mig lurad. Förutom lunchersättningen från Willys på 15 kronor, arbetade jag gratis en hel sommar. Ska det verkligen vara så? Vem kan leva på 15 kronor om dagen?
Något jobb på Willys fick han inte.
Han hade anvisats det oavlönade arbetet av Uppsala kommun. Förklaringen till detta är att sedan den 1 juli 2005 har alla Sveriges kommuner ett skärpt uppföljningsansvar gentemot de ungdomar mellan 16 och 20 år som hoppat av gymnasiet. Kommunerna är skyldig att erbjuda dem någon form av sysselsättning, exempelvis praktik. I Uppsala är det utbildningsföretagen Lernia och Jobbcenter som på uppdrag av kommunen sköter kontakten mellan de avhoppade eleverna och företagen.
Det framgår tydligt i Uppsala kommuns regelverk att dessa ungdomar inte ska få någon ersättning för arbetet de utför på sin praktikplats. Men frågan är omtvistad. Flera av de kommunala tjänstemän som UNT talat med anser att regelverket är felaktigt utformat.
- Det är mycket märkligt att dessa ungdomar inte får någon som helst ersättning för det arbete de utför. Men om företagen uppskattar ungdomarnas arbetsinsats står det dem självklart fritt att ge dem ekonomisk ersättning. Jag vet att det finns önskemål från flera håll att reglerna ändras, säger Lars Öhman, uppdragsstrateg på Uppsala kommun.
Enligt Anette Kjellberg på CVL tackar många unga nej till praktikplatsen på grund av den uteblivna ersättningen. På det sättet hamnar ungdomarna ändå utanför systemet, i strid med syftet med det lagstadgade uppföljningsansvaret.
- Det är ju kanske inte så konstigt att de tackar nej. Det känns aldrig bra för oss som arbetar med dem att berätta hur reglerna fungerar, säger hon.
På andra håll i landet har kommunerna löst problemet genom att skriva in praktiserande elever på Individuella programmet, IV, vilket ger dem rätt till ersättning från Centrala studiestödsnämnden, CSN.
- Vi vill inte lura systemet. Eleverna som går på IV har ett prestationskrav tillbaka till skolan som de andra ungdomarna som får praktik genom Lernia Utbildning eller Jobbcenter inte har, säger Mohammed Hassan, (FP) ordförande i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden.
Är det rimligt att Uppsala kommun hänvisar ungdomar till arbete utan lön?
- Jag vet att det låter jättekonstigt. Men om ger vi de här ungdomarna ersättning motiverar vi dem inte att komma tillbaka till gymnasieskolan. Vårt mål är att så många som möjligt ska gå på gymnasiet.
Ska det inte löna sig att arbeta?
- Jag kan tänka mig att diskutera den här frågan igen och att vi hittar en lösning som kan ge dem en ersättning som är ungefär lika stor som studiestödet. Men pengarna ska inte komma från kommunen, i så fall får vi anpassa systemet så att de kommer från CSN.
Av: Josefin Sköld josefin.skold@unt.se
Ska det verkligen få gå till så här? Detta visar tydligt att fackföreningar aldrig får ge upp eller ge efter!
måndag 10 augusti 2009
fredag 7 augusti 2009
Historia
Här kommer lite om kvinnornas historia inom ILO och då främst de som vi svenskar kan sträcka lite extra på oss för!
För männen kom den allmänna rösträtten redan 1909. Beslut om kvinnlig rösträtt togs i Sverige 1919 och det första val där kvinnor deltog var 1921. Men på andra områden var kvinnorna i Norden pionjärer med sitt deltagande. Redan 1919 vid den första ILO-konferensen i New York deltog två skandinaviska kvinnor: svenska Kjerstin Hesselgren och norska Betzy Kjelsberg.
Kjerstin Hesselgren föddes i Torsåker 1872, den 14 januari. Hon kom att bli Sveriges första kvinnliga bostads- och yrkesinspektris. Hon har representerat liberala samlingspartiet, varit frisinnad vilde samt ledamot för folkpartiet, den första kvinnan att sitta som vald ledamot i första kammaren i riksdagen. Hon arbetade främst med socialpolitik i riksdagen och förde fram frågor som utbildning för kvinnor, kvinnors rätt till statliga tjänster - och lika lön som män. Hon arbetade även hårt för att få sexualupplysning och preventivmedel tillåtet och att sänka straffet för aborter.
1919, vid den första ILO-konferensen, där Kjerstin deltog antogs sex konventioner, två av dem involverade kvinnor. Konvention 3 som innebär skydd för gravida kvinnor i sin anställning samt konvention 4: förbud av nattarbete för kvinnor. Kjerstin deltog som sakkunnig och efter den första konferensen deltog hon på de flesta konferenserna fram till Andra Världskriget. Hon blev även ordförande för IRI, International Institute for Industrial Relations.
Kjerstin var även med i FN från första början som Sveriges sakkunniga och blev senare även delegat. Hon ansåg att FN’s arbetsmetoder inte hjälpte kvinnorna att göra sig hörda och arbetade hårt för att förändra det. Kjerstin blev mycket uppmärksammad bl a då hon höll ett brandtal för freden i Etiopien (dåvarande Abessinien) trots att det var mot reglerna, där hon gav uttryck för kvinnornas vanmakt inför kriget.
En stark svensk kvinna som stod upp för mänskliga rättigheter.
Min norska kollega, Siv, lärare på högstadiet i Norge, och jag fokuserade på Gender i Geneve. Mycket intressant! Vi blev mycket stolta när vi hittade detta om ILO's historia, förebilder för norska och svenska kvinnor som idag arbetar med jämställdhet och mänskliga rättigheter!
Nämnas kan också att hon var skolkökslärarinna och tog initiativ till att starta Svenska skollärarinnornas förening som hon också satt som första ordförande i.
För männen kom den allmänna rösträtten redan 1909. Beslut om kvinnlig rösträtt togs i Sverige 1919 och det första val där kvinnor deltog var 1921. Men på andra områden var kvinnorna i Norden pionjärer med sitt deltagande. Redan 1919 vid den första ILO-konferensen i New York deltog två skandinaviska kvinnor: svenska Kjerstin Hesselgren och norska Betzy Kjelsberg.
Kjerstin Hesselgren föddes i Torsåker 1872, den 14 januari. Hon kom att bli Sveriges första kvinnliga bostads- och yrkesinspektris. Hon har representerat liberala samlingspartiet, varit frisinnad vilde samt ledamot för folkpartiet, den första kvinnan att sitta som vald ledamot i första kammaren i riksdagen. Hon arbetade främst med socialpolitik i riksdagen och förde fram frågor som utbildning för kvinnor, kvinnors rätt till statliga tjänster - och lika lön som män. Hon arbetade även hårt för att få sexualupplysning och preventivmedel tillåtet och att sänka straffet för aborter.
1919, vid den första ILO-konferensen, där Kjerstin deltog antogs sex konventioner, två av dem involverade kvinnor. Konvention 3 som innebär skydd för gravida kvinnor i sin anställning samt konvention 4: förbud av nattarbete för kvinnor. Kjerstin deltog som sakkunnig och efter den första konferensen deltog hon på de flesta konferenserna fram till Andra Världskriget. Hon blev även ordförande för IRI, International Institute for Industrial Relations.
Kjerstin var även med i FN från första början som Sveriges sakkunniga och blev senare även delegat. Hon ansåg att FN’s arbetsmetoder inte hjälpte kvinnorna att göra sig hörda och arbetade hårt för att förändra det. Kjerstin blev mycket uppmärksammad bl a då hon höll ett brandtal för freden i Etiopien (dåvarande Abessinien) trots att det var mot reglerna, där hon gav uttryck för kvinnornas vanmakt inför kriget.
En stark svensk kvinna som stod upp för mänskliga rättigheter.
Min norska kollega, Siv, lärare på högstadiet i Norge, och jag fokuserade på Gender i Geneve. Mycket intressant! Vi blev mycket stolta när vi hittade detta om ILO's historia, förebilder för norska och svenska kvinnor som idag arbetar med jämställdhet och mänskliga rättigheter!
Nämnas kan också att hon var skolkökslärarinna och tog initiativ till att starta Svenska skollärarinnornas förening som hon också satt som första ordförande i.
torsdag 6 augusti 2009
Återgång till det normala
Det drar ihop sig till terminstart. Känner mig faktiskt förväntansfull, både över att äntligen få träffa mina elever igen efter ett långt sommarlov (dessutom missade jag deras avslutning eftersom jag var på Geneveskolan) men innan dess ser jag fram mot att få ett par dagar med mina kollegor där vi kan få lite nytändning (Globala Skolan kommer och pratar hållbar utveckling i undervisningen) samt planera ämnesövergripande tema för hösten. Jag kommer säkert att trötta ut mina elever med prat och tjat om orättvisor i världen, vikten av att vara solidarisk och av att ha insikt om läget i världen, inte bara i sitt närområde. Hittills har jag pratat mycket om Rättvisemärkt och vad de står för, innan jag åkte läste vi en text där UNHCR dök upp och då fick de ta reda på vad det står för. Nu kan jag visa bilder från deras huvudkontor.
Känner mig väldigt tacksam över att få känna längtan tillbaka till jobbet när sommarlovet närmar sig sitt slut, hur trött och utarbetad man än kände sig vid läsårets slut.
Trots att man år efter år undervisar samma ämnen (som tur är går man kurser så att man får nya idéer och insikter) så är eleverna inte desamma och att få följa dem i deras utveckling under 4 år är för mig ett stort nöje. Framförallt när de ger kommentarer som "jag kan ingenting, har inte lärt mig något" och så gör vi en utvärdering när terminen är slut och tittar på allt de faktiskt har lärt sig som de inte kunde i början; deras förvåning och glädje när de ser vad de faktiskt kan är lön för mödan och alla diskussioner som man får ta!
En annan utmaning är ju att visa vad facket står för! Den utmaningen för mig har, efter Geneveskolan, fått ett annat perspektiv. Solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter är det som ligger till grund för fackets arbete och nu har det för mig fått ett nytt övergripande namn: Decent Work. Decent Work som består av fyra delar: social dialog, social trygghet och rättvisa,arbete och mänskliga rättigheter (där ingår rätten att organsiera sig och att förhandla om kollektivavtal).
Mr. Dan Cunniah, direktör för ACTRAV på ILO (Activités des Travailleurs - Bureau of Activities of Workers)sa på vår föreläsning om deras arbete att " en fackförening som inte förhandlar om kollektivavtal är ingen fackförening".
En liten parentes här... Mr. Cunniah berättade en annan sak för oss som jag tycker är lite märklig eller hur man nu ska uttrycka det. Det har arbetats hårt för gender - jämställdhet i ILO (kommer ni ihåg - trepartssystem med arbetstagare, arbetsgivare och regering) och varje delegation från de tre olika deltagargrupperna i ILO har rätt att skicka ett visst antal delegater. När man då skulle få in fler kvinnor för att öka jämställdheten så gjorde man så att man ökade antalet tillåtna delegater. För t ex arbetstagarna innebar det att man får skicka 19 delegater istället för 14 som tidigare. Vad beror detta på? Vill inte de män som brukar vara delegater kliva åt sidan för en kvinna? Eller har jag missförstått det hela? Det är väl enkelt att skicka 7 kvinnor och 7 män om man har 14 platser? Om man få skicka 19 delegater är det svårare att vara exakt jämställd. Man kan ju även göra som Norge och skicka 32 kvinnor av deras 45 platser sammanlagt(alla tre delgationerna)! Förstår varför för de norska kvinnorna är otroligt kompetenta, Trine-Lise Sundnes ser jag verkigen upp till, hennes tal om Colombias situation rörde mig djupt!
Eller så kan man göra som Irans delegation gjorde: strunta i Gender och skicka 31 män! Eller som Colombia: av 91 delegater var 24 kvinnor... Inte ens Frankrike lyckades med jämställdheten; de skickade 61 delegater varav 24 var kvinnor..
Å andra sidan så sa en av Perus delegater då de fick frågan varför de har så få kvinnor som arbetar fackligt: "hur många av kvinnorna är redo att bli spöade, halvt ihjälslagna för att få arbeta fackligt?"
Ja, den frågan slipper vi få i Sverige, tack och lov. Samarbete med arbetsgivare och regering är ju a-o, så länge vi nu har det.
(gruppdiskussion med Magnus Berge från Norge om ACTRAV's arbete)
Så läsårets fackliga utmaning för mig blir att fortsätta med ILO här hemma och sprida det till alla som är intresserade och orkar höra!
Känner mig väldigt tacksam över att få känna längtan tillbaka till jobbet när sommarlovet närmar sig sitt slut, hur trött och utarbetad man än kände sig vid läsårets slut.
Trots att man år efter år undervisar samma ämnen (som tur är går man kurser så att man får nya idéer och insikter) så är eleverna inte desamma och att få följa dem i deras utveckling under 4 år är för mig ett stort nöje. Framförallt när de ger kommentarer som "jag kan ingenting, har inte lärt mig något" och så gör vi en utvärdering när terminen är slut och tittar på allt de faktiskt har lärt sig som de inte kunde i början; deras förvåning och glädje när de ser vad de faktiskt kan är lön för mödan och alla diskussioner som man får ta!
En annan utmaning är ju att visa vad facket står för! Den utmaningen för mig har, efter Geneveskolan, fått ett annat perspektiv. Solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter är det som ligger till grund för fackets arbete och nu har det för mig fått ett nytt övergripande namn: Decent Work. Decent Work som består av fyra delar: social dialog, social trygghet och rättvisa,arbete och mänskliga rättigheter (där ingår rätten att organsiera sig och att förhandla om kollektivavtal).
Mr. Dan Cunniah, direktör för ACTRAV på ILO (Activités des Travailleurs - Bureau of Activities of Workers)sa på vår föreläsning om deras arbete att " en fackförening som inte förhandlar om kollektivavtal är ingen fackförening".
En liten parentes här... Mr. Cunniah berättade en annan sak för oss som jag tycker är lite märklig eller hur man nu ska uttrycka det. Det har arbetats hårt för gender - jämställdhet i ILO (kommer ni ihåg - trepartssystem med arbetstagare, arbetsgivare och regering) och varje delegation från de tre olika deltagargrupperna i ILO har rätt att skicka ett visst antal delegater. När man då skulle få in fler kvinnor för att öka jämställdheten så gjorde man så att man ökade antalet tillåtna delegater. För t ex arbetstagarna innebar det att man får skicka 19 delegater istället för 14 som tidigare. Vad beror detta på? Vill inte de män som brukar vara delegater kliva åt sidan för en kvinna? Eller har jag missförstått det hela? Det är väl enkelt att skicka 7 kvinnor och 7 män om man har 14 platser? Om man få skicka 19 delegater är det svårare att vara exakt jämställd. Man kan ju även göra som Norge och skicka 32 kvinnor av deras 45 platser sammanlagt(alla tre delgationerna)! Förstår varför för de norska kvinnorna är otroligt kompetenta, Trine-Lise Sundnes ser jag verkigen upp till, hennes tal om Colombias situation rörde mig djupt!
Eller så kan man göra som Irans delegation gjorde: strunta i Gender och skicka 31 män! Eller som Colombia: av 91 delegater var 24 kvinnor... Inte ens Frankrike lyckades med jämställdheten; de skickade 61 delegater varav 24 var kvinnor..
Å andra sidan så sa en av Perus delegater då de fick frågan varför de har så få kvinnor som arbetar fackligt: "hur många av kvinnorna är redo att bli spöade, halvt ihjälslagna för att få arbeta fackligt?"
Ja, den frågan slipper vi få i Sverige, tack och lov. Samarbete med arbetsgivare och regering är ju a-o, så länge vi nu har det.
(gruppdiskussion med Magnus Berge från Norge om ACTRAV's arbete)
Så läsårets fackliga utmaning för mig blir att fortsätta med ILO här hemma och sprida det till alla som är intresserade och orkar höra!
tisdag 4 augusti 2009
måndag 3 augusti 2009
Besök från Norge
I helgne har vi haft turen att få besök av en av årets deltagare på Geneveskolan. Mycket trevligt att få träffa honom igen och dessutom få träffa hans fru. Tack för besöket!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)