Igår var en mycket spännande dag för mig i mitt 15-åriga yrkesliv som lärare. Nervösitet satt som en klump i magen hela dagen... Jag skulle få chansen att medverka i Skolfront och prata om lärares befogenheter och våld och hot i skolan. Medverkande var skolminister Jan Björklund och 1a vice ordförande för LR, Anders Almgren. Här kan ni se klippet:Skolfront
Måste erkänna att efter inslaget var jag tvungen att uppmana Björklund att ha ständig kontakt med verksamma lärare för att få en tydligare bild av vad skolan gör och hur våra elever faktiskt är. Den mediabild som ges av skolan och som han själv bidrar till i detta inslag (med uttalanden som att "det faktiskt är flera högstadieskolor som måste stänga ibland i flera veckor varje år för att 15-åriga pojkar bråkar")tycker inte jag stämmer överens med den bild jag har av både elever och mina kompetenta kollegor! Björklund svarade mig med att det hade han minsann och han hade besökt så många som 800 gymnasium, det hade väl ändå inte jag gjort??? och att frågorna inte varierar så mmycket från skolorna i Ystad till Umeå.. Mitt svar på det var att det förstår jag eftersom frågorna för lärare inte varierar så mycket vare sig man arbetar i Uganda, Zimbabwe eller Sverige. Där kunde han inte riktigt hålla med mig, tyckte han. Men jag har ju faktiskt träffat lärare från Colombia, Zimbabwe, Norge, Mexiko osv och det som slår mig är att vi alla pratar om att skolan behöver mer resurser och hur viktigt det är att eleven är i fokus! Och så är det ju här hos oss! Det vi ser händ ainom skolans värld idag är ett bevis på att vi inte har tillräckligt med resurser: fler vuxna måste finnas i skolan för att ta hand om våra elever som mår dåligt! Mår eleverna bra, kan de lära sig, mår de dåligt så är de inte mottagliga! Hur mycket tar Du in en dålig dag när allt är jobbigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar