Funderingar kring att vara en inspirerande lärare

Sitter och rättar mina sista prov för terminen, trots att det är lördag kväll. Det gjorde jag även igår kväll, trots att det var fredag kväll... I vanliga fall är jag allergisk mot att arbeta mer än vad min arbetsgivare har betalt mig för, speciellt under helgen, men nu är det snart slut på terminen, på måndag ska betygen vara satta och den här veckan har jag helt enkelt inte hunnit med! Inte för att jag har varit borta på fackligt uppdrag, som så många gånger annars, utan för att jag denna vecka har spenderat tre hela dagar med en underbar klass som arbetade med sitt filmprojekt. Jag har fått se deras kreativa sida, deras samarbete och organisationsförmågor samt deras ansvarstagande i ett gemensamt projekt! Mycket nyttigt och inspirerande, både för eleverna och för mig som lärare.
Detta har i sin tur medfört en hel del extra arbete för mig och därför sitter jag nu, i en paus i rättandet, och bloggar om företeelsen...
Har precis läst på Lärarförbundets hemsida om alla inspirerande lärare som nobelpristagare har haft genom åren, för visst är det så att allt börjar med en lärare? Venkatraman Ramakrishnan och Ada Yonath, årets pristagare i kemi, berättar båda om sina lärare som har inspirerat dem till att arbeta vidare mot det som nu har berättigat dem till ett nobelpris i kemi. Men då kommer jag ohejdat att tänka på alla mina trötta kollegor, på mig själv och på den debatt som pågår i samhället kring om en höjd lön ger bättre lärare... Om mer resurser till skolan ger bättre lärare...
Varför är vi trötta? Vi som i vanliga fall pratar passionerat om våra ämnen oavsett om det handlar om grammatik, Tysklands intåg i Polen, Monets inflytande i konsthistorian, franskans inflytande i svenska språket eller hur eleverna ska tillgodogöra sig kunskaper på ett bättre och mer "för livet" sätt? Vi som lever för att våra barn och ungdomar ska få ett bättre liv, ett tryggare liv, ett bättre självförtroende och en "plats" i samhället som de kan känna är bara deras som de själva styr över med kunnande och självinsikt...
Vad har hänt oss passionerade barn- och ungdomsguider i livets lära? Jo, frustrationen över att inte hinna med lilla "Kalle" som inte har stöd med läxorna hemma och som dessutom är mobbad i skolan eller "Lisa" som är deprimerad och vill prata men som jag inte hinner hjälpa så mycket som jag skulle vilja för att jag måste springa till nästa lektion som börjar om fem minuter.... Puh! Verkligheten börjar komma ikapp oss i den redan så kapade verksamheten som fortfarande kallas skola men som ibland liknar något helt annat..
Vi lärare ska ta hand om uppgifter vi inte har utbildning för, därför att kommunen har "sparat" på skolpsykologtjänsten eller kuratorstjänsten... Syven (studie- och yrkesvägledaren) finns bara på skolan varannan vecka och skolsyster har fem andra skolor att sköta om.... Städerskorna får inte sköta om en skola utan ska hinna med fem olika, vaktmästarna har numer ett ambulerande arbete på fem till åtta skolor, så vi ska bland annat bära ut allt skräp själva mellan lektionerna till soprummet ute på gården. Detta är resultatet av den verksamhet som det sedan nittiotalet har skurits i oräknade gånger.

Själv känner jag att jag vill ha jullov för att vila up mig för att sedan i vår orka ge järnet för mina klasser så att de ska få det allra bästa av mig och de kunskaper jag kan hjälpa dem att skaffa. Jag vill (orka) vara en inspirerande lärare!
Sitter just nu och klurar på hur jag ska kunna få eleverna att tro så mycket på sig själva att de vågar visa alla de kunskaper de visar mig att de har skriftligt, i hör- och läsförståelse samt även i grammatiska kunskaper, när de pratar... Hur ska jag få dem att tro på sig själva så att de vågar släppa löst och träna på spanska utan att vara rädda för att säga fel? Det är min gåta att försöka lösa under det här lovet... Det som jag har klurat på så många gånger förr utan att hitta ett svar som håller i längden...