Sir Ken Robinson säger i en föreläsning att politiker försöker reformera skolan av två skäl: ekonomiska och kulturella. Problemet är att reformerna genomförs för att möta framtiden genom att göra på samma sätt som vi alltid har gjort. D v s ingen/liten utveckling sker...
Hur ska vi då lösa problemen? Kan lösningen vara att lyssna på de professionella yrkesverksamma? D v s alla lärare som finns ute på våra skolor och som dagligen slåss mot nedskärningar av alla dess slag, som inte får åka på fortbildning och inte heller ges tiden att föra pedagogiska diskussioner med sina kollegor pga att tiden inte räcker till. För kompetensutveckling skulle kunna vara billig! Genom att dela med sig av idéer och ny forskning mm man har läst så kan vi kompetensutveckla varandra.
Detta och JB's uttalande om mer katederundervisning har väckt lärare på Twitter och äntligen har vi börjat diskutera vad vi faktiskt gör i klassrummet. Trötta på att få utstå spott och spe från media och en viss minister, har lärare vaknat och börjat berätta om sina goda exempel, visat på att utveckling faktiskt sker inom den svenska skolan, men att det inte lyssnas på de yrkesverksamma som kan pedagogiken.
Se bara på Nossebro skola som från att ha legat bland botten när det gäller öppna jämförelser i godkända betyg/resultat har, utan mer resurser, utvecklats genom att de yrkesverksamma fick möjlighet att göra det de är bäst på: organisera sin skola och verksamhet!
Katederundervisning för mig, samt för dessa lärare på Twitter som har reagerat så starkt på JB's uttalande i debatten #merkateder, är när läraren pratar hela lektionen, eleverna lyssnar och "tar emot" utan "rätten" att fråga eller delta på annat sätt. Om nu JB inte menade att det ska bli så i skolan, så använd inte detta ord!!!
Lärarlett, som JB har förtydligat med efter debatten som kom igång, är det vi har sysslat med så länge jag har varit lärare, dvs sedan 1995 (i Sverige, har även lärarerfarenhet från Frankrike och Mexiko). När lärare leder undervisningen och kunskapsinhämtningen, med sina kunskaper och sin erfarenhet lotsar eleverna genom stoftet av material (oavsett läromedel) på vägen fram mot att nå målet: minst ett godkänt i ämnet.
Målet är viktigt, medan vägen fram till målet är ännu viktigare i min värld. Vägen mot målet är det som kommer att hjälpa eleven senare i livet då den ska inhämta kunskaper på egen hand, medan målet i sig är det som tar eleven vidare mot nästa steg i utvecklingen (dvs fortsatta studier eller en anställning) och sedan kanske inte används mer. Kunskapen om hur man tar sig fram till målet kommer däremot eleven att använda om och om igen.
Lärare med god utbildning och erfarenhet från dagens skola måste få komma till tals i debatten om skolan! Det är vi som möter eleverna varje dag, vi som vet vad eleverna behöver och vad som hjälper dem på vägen mot målet.
Skulle socialminister Göran Hägglund någonsin komma på tanken att säga åt kirurgerna hur de ska operera? Eller skulle infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd tala om för vägarbetarna/ingenjörerna hur de ska blanda asfalten när de bygger vägar? Eller hur de ska bygga broar som håller? Ok, om nu GH är fd kirurg eller om CES är fd vägarbetare/ingenjör... Men man kan inte genom att bara besöka skolan, eller genom att tolka viss forskning (ofta beställd med ett syfte och därför inte "neutral" i sin forskning) tro att man har svaret på hur en yrkeskår ska uppnå de resultat man är ute efter.
Självklart brinner vi lärare för vår verksamhet och vi vill inget hellre än att utveckla skolan så att den är ett med sin samtid! Eleverna ska känna att de lyckas när de ska starta sitt yrkesverksamma liv, de ska inte känna att skolan har varit en "institution" helt avskärmad från verkligheten, utan förankring i livet....
Så varför vill vissa få samhället att tro att lärare inte är värda att lyssna på? Att professionen har övergett eleverna i utbildningsprocessen? Vem vinner på det?
Självklart finns det personer som inte passar som lärare precis som det finns de som inte passar som läkare eller i kassan på ICA.. Därför är utbildningen så viktig!
Läraryrket måste bli ett statusyrke så att vi har så många sökanden till varje utbildningsplats att endast de bästa blir lärare! Här menar jag självklart inte utifrån ett elittänkande utan utifrån att de bästa är de som brinner för utbildning, mötet med barn/ungdomar och som utvecklar skolan utifrån den synen att alla barn/elever förtjänar endast det bästa i utbildningsväg och gör allt för att varje elev ska nå dit. De bästa: de som kan motivera, inspirera och leda Sveriges framtid=våra barn mot högre utbildning.
Lärarna ska ges endast de bästa förutsättningarna för att utföra sitt arbete!
Höj lönen och lyssna på professionen i frågor om skolan! På så vis kommer läraryrket att locka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar