Hittade idag en fantastisk beskrivning av en lärare som har lämnat yrket. Blir så ledsen inombords eftersom jag känner igen mig själv i allt som beskrivs. Saknar eleverna, ljuset i deras ögon när de upptäcker en ny väg till kunskap, ett nytt sätt att ta sig an en uppgift, en ny lösning, processen i själva mötet med eleven, möjligheten att tillsammans med kollegor få utveckla idéer och metoder som hjälper eleven mot målen i våra styrdokument... Vad jag inte saknar är frustrationen över att aldrig räcka till, att inte ha tillräckligt med tid till det som är huvuduppdraget.. Dvs jag saknar inte villkoren för yrket... De sömnlösa nätterna där jag funderade över elever och hur jag skulle göra för att hjälpa dem på bästa sätt... Allt detta för att sedan bli bespottad i media..
Här kommer länken till denna fantastiskt tragiska beskrivning där säkert många lärare med mig känner igen sig: https://lararjulle.wordpress.com/2012/09/22/en-larare-i-exil/
Samtidigt som vi läser detta kan vi också ha i åtanke denna länk: http://www.liu.se/uv/nyheter/arkiv/1.403454?
Vem ska stå i våra klassrum om ett par år om detta fortsätter?
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar